När jag blev sjuk förstod jag inte hur min kropp fungerade. Jag såg inga mönster i hur sämre och bättre dagar kom. Allt kändes väldigt slumpartat och okontrollerbart. Ärligt talat så trodde jag inte att det fanns något samband mellan vad jag gjorde och hur min kropp betedde sig. En bra dag när symptomen lättade kändes det därför som jag behövde ”passa på” att göra saker innan jag blev sämre igen.

Tyvärr innebar det att jag sällan hade några långa symtomfria perioder.

Med tiden förstod jag dock att symtomlättnaden bara var ett kvitto på att jag under en period hushållit med min energi bättre och att känslan av att behöva ”passa på” var högst förrädisk. Jag insåg att hur jag mådde i allra högsta grad hade ett samband med hur hög belastning jag utsatte mig för. Så istället för att ”passa på” att göra saker innan jag blir sämre behöver jag ”passa på mig” så jag inte gör för mycket och blir sämre.

Med den insikten följde ytterligare insikter.

Till exempel har jag nu förstått att bara för att jag kan genomföra något betyder det inte alltid att jag bör göra det. För om jag gör något där energiåtgången ligger utanför min gräns kommer jag ofrånkomligen att gå in i en försämring efteråt och bli ytterligare begränsad. För att förstå vad jag verkligen kan prestera behöver jag alltså ta hänsyn till konsekvenserna av prestationen.

Och tydligt skilja på kan och bör.

Dessutom finns det så mycket som påverkar min förmåga att prestera och hur stora konsekvenserna blir. Mitt utgångsläge avgör hur mycket belastning jag tål – och var och när aktiviteten utförs, med vem och på vilket sätt påverkar hur stor belastningen blir. Jag måste ta hänsyn till alla variabler i varje val jag gör, varje gång.

Jag måste leva kontrollerat och verkligen vara stenhård i mina prioriteringar.

Det här är inte något jag gör för skojs skull. Inte heller beror det på att jag har ett alltför stort kontrollbehov. Utan det är ett pågående nödvändigt ont som inte går att avsluta. Där jag behöver gå emot den spontana och flexibla personlighet jag har. I synnerhet nu då mitt utgångsläge är sämre än det var tidigare under min sjukdomstid. 

Det är ett måste för att mitt liv ska fungera så bra det går med mina nya livsförutsättningar.

Mer om den nya livsrytmen med pacing finns att läsa här: 

Ett liv i balans

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.