Är mitt skrivande arbetsförmåga?

Återanvänder en text om mitt skrivande som jag publicerat tidigare i ett annat sammanhang eftersom innehållet tål att upprepas.

Men om du kan skriva och få insändare publicerade, facebooka, twittra eller blogga – kan du inte jobba då? Är det inte ett bevis på att du har arbetsförmåga?

…kanske någon tänker…

Är det så?

Det jag skriver är en reaktion på det jag går igenom. Det självupplevda. Sånt jag skulle skriva om i min dagbok eller ringa min bästa vän och berätta om. Faktum är att eftersom samtal tar så mycket energi är skrivandet numera mitt enda sätt att bearbeta saker på. Och om jag tänker på alla talade ord jag använde som frisk – i jobbet och på fritiden – är de ord jag nu skriver bara en droppe i havet.

Jag väljer att publicera det jag skriver för att det behövs en förändring kring hur samhället behandlar sjuka och funkisar, och för jag inte längre har kapacitet att protestera på något annat sätt.

En klok arbetsterapeut har sagt att arbetsförmåga i slutändan kokar ihop i vilken prestation en arbetsgivare är villig att betala för. Och det håller jag med om, i teorin. Men i realiteten är dagens arbetsmarknad tuff och alla arbetsgivare har höga förväntningar på vad arbetstagarna ska prestera. Det finns krav på vad som ska göras, var det ska ske, i vilken omfattning och i vilken takt. Det finns också outtalade krav på att du ska kunna sköta din hygien och vara presentabel. Utöver dina arbetsuppgifter förväntas du ha kapacitet att kunna ta dig till och från jobbet, kommunicera muntligt och vara social med dina kollegor.

Det ingår liksom, oavsett arbetsplats och arbetsuppgifter.

Jag skriver texter i min telefon liggandes i min säng. I mörkret och ensamheten. Orden läggs till ett eller många, skvättvis och utan färdigt sammanhang till en början. Sedan bearbetar jag den – klipper och klistrar, raderar och lägger till – och justerar i omgångar tills texten är klar. Många blir aldrig ens klara eftersom jag inte har det fokus som krävs för att knyta ihop säcken. Jag pausar så ofta jag behöver. Pressar mig så lite jag bara förmår. Lägger ner helt om det inte fungerar. Försöker undvika flow. Och ingen förväntar sig att jag ska vara ren, kunna åka kommunalt eller sitta upp och vara verbal på fikarasten.

Ja, jag kan producera en text, men vilka särskilda förutsättningar som ligger bakom vet du oftast inget om. Och slutresultatet – texten du läser – säger ju i sig själv ingenting om min förmåga att prestera på en arbetsplats. Inte ens om arbetsuppgiften vore att skriva.

Den visar bara (delar av) min kompetens men talar inte alls om vilken kapacitet jag har.

Om jag skulle få betalt så det går att försörja mig på det, för att producera texter på samma sätt som nu, utan förväntningar på innehåll, mängd eller tempo – eller att jag skulle ta mig till en arbetsplats. Ja, då kanske jag skulle kunna arbeta. Om jag inte trasslade till det på grund att jag kände en skyldighet gentemot arbetsgivaren att prestera, förstås. Då hade det också fungerat dåligt.

Oavsett skulle arbetet jag gjorde inte kunna räknas som ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.

Så nej, att jag kan producera en text som är så pass bra att den blir spridd eller publicerad säger i sig själv absolut ingenting om min arbetsförmåga…

---

Bild från Pixabay