Kain Wyatt skriver på twitter:

Jag vill inte ha ert godkännande att fungera annorlunda. Jag har inte rätt att fungera annorlunda. Jag fungerar annorlunda. Kommer göra det oavsett vad ni tycker. Däremot har jag samma rättigheter som er. Oavsett.

Jag kan inte sluta tänka på den här tweeten! Vi fungerar olika. Punkt. Om någon säger (eller agerar som) att jag inte har rätt till det kommer jag ändå inte börja fungera annorlunda. 

Vi ska inte ens diskutera rätten att fungera olika. Det är inte där skon klämmer. Däremot ska vi prata om att vi fungerar olika men trots det har samma rättigheter.

Det är som när man pratar om ”personer med särskilda behov”. Nej, vi pratar om samma behov som alla människor har, men eftersom vi fungerar olika kan behoven behöva tillgodoses på ett annat sätt.

Jag har inte särskilda behov för att jag tex inte kan prata i telefon med vården. Mina behov är samma som hos alla andra patienter: Att kunna kommunicera med min vård. Men jag behöver göra det i annan form bara på grund av min sjukdom.

Tänk om vi istället för att prata om ”rätt att funka olika” eller ”särskilda behov” skulle börja prata om vilka rättigheter och behov vi har gemensamma – ”mänskliga rättigheter” och ”mänskliga behov”.

Skulle det bli annorlunda då?

Att vi i stället för att gruppera oss skulle jobba tillsammans mot samma mål? Skippa ”vi” och ”dom”. Skippa ”normisar” och ”funkisar”. Skippa ”friska” och ”sjuka”. Och vara människor som tillsammans försöker se till att våra behov och rättigheter tillgodoses?

Kan vi kanske slippa välgörenhetsjippon då, där en grupp är hjältar som ska rädda en annan grupp? För vi är alla människor och vi behöver hjälpas åt, för vi är lika sårbara. Det finns nämligen inga osårbara hjältar.

Det är fiktion.

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.