Det här är en berättelse om avundsjuka. Men inte om missunnsamhet. Det är en viktig skillnad mellan dessa två. Jag skriver egentligen inte för att belysa olikheter i enstaka fall utan för att det är viktigt att vi pratar om systemet, och hur ojämlikt det är. Om hur snett det är. Det behövs en beskrivning av hur det (inte) fungerar. Om hur orättvist det kan slå.

Försäkringskassan började hota en vän med ME om indragen sjukpenning redan i mars. Jag har inte kunskap om alla turer på detaljnivå, men hen har haft sjukpenning länge och är mestadels hemmabunden. Hen kan dock resa en del, men det krävs mycket anpassning och ger långvariga konsekvenser. Som en del av den desperata kampen för sjukpenning åkte hen till en av specialistklinikerna för ME i Sverige. Resan var lång och gjordes inte i en handvändning. Men den kunde genomföras Hen utreddes där för några år sedan och fick nu åter träffa vårdpersonal som är specialister på sjukdomen. Med kort tid kvar till fastställande av avslag kunde hen skicka in nya välskrivna intyg med bevis på sin nedsatta arbetsförmåga.

Nu har Försäkringskassan ändrat sig och beviljar sjukpenning. Hen slipper med andra ord processen med omprövning och överklagan samt en massa nya kontakter och förväntningar från Arbetsförmedlingen. Plus naturligtvis den ekonomiska utsattheten som blir när sjukpenningen dras in. Det intyg som nu är godkänt slutar dock gälla nästa vecka, så detta gav ingen lång frist. Striden mot Försäkringskassans avslagsiver har alltså tagit hela hens nuvarande sjukperiod i anspråk, vilket i sig är så absurt.

Ändå är jag så avundsjuk.

Jag känner mig straffad för att jag är sjuk. Dubbelt straffad för att jag inte kan ta mig hemifrån. Straffad av det otillgängliga och orättvisa systemet.

Samtidigt som jag fick mitt första avslag 2017 hade jag fått en tid på ME-mottagningen på Stora Sköndal i Stockholm. Men jag var tvungen att avboka för att jag var för dålig. Specialisterna avrådde mig, för att det fanns för stora risker för mig med att åka över halva Sverige. Och jag kunde inte annat än att hålla med trots att jag väntat på tiden för utredning under flera år. Jag vet ju att jag blir försämrad i flera dagar av bara en halvtimmes anpassad bilresa på hemmaplan.

Vi vädjade om hjälp med utredning hos min vårdcentral. En utredning som skulle kunna utesluta om misstanken om ME var korrekt eller ej, och om den var det skulle kunna ge någon form av riktning för framtiden i relation till vården och Försäkringskassan. Men de vägrade hjälpa mig, trots att egenremissen var skriven i samråd med dem. De tyckte plötsligt att inga ytterligare utredningar var nödvändiga och att jag bara ”jagade efter en diagnos”. De ansåg att de inte hade något mer att erbjuda och hänvisade mig till arbetsförmedlingen eftersom jag fått avslag på sjukpenning. Som att mitt enda behov var deras intygsskrivande, och att de inte ens tänkte hjälpa mig med det i striden mot Försäkringskassans orimliga beslut.

Relationen till min läkare blev minst frostig och det gick bara inte vara kvar där. Förtroendet var förbrukat. Jag tvingades byta vårdcentral och hoppades att de skulle se annorlunda på saken. Det var bara det att jag bytte till den vårdcentral som sedan förstörde precis allt. Som lovade guld och gröna skogar men i slutänden nekade mig hembesök och behandlade mig så illa att patientnämnden själva anmälde dem till IVO. De krossade den sista gnuttan tillit jag hade till vården. Totalt. Nu är jag ute i kylan. För komplicerad. Ingen vårdcentral vill ta emot mig. De säger att de inte kan något om ME och att mitt fall är allt för komplext för att hanteras på primärvårdsnivå. De hänvisar till specialistvården i Stockholm, som jag alltså är för dålig för att besöka. För att överhuvudtaget kunna söka sjukpenning har jag under senaste året tvingats förlita mig på en svindyr privat läkare som jag fått betala med sparpengar, eftersom ingen annan är villig att göra hembesök.

I mitt huvud snurrar tankar på vad som hade hänt om jag inte var riktigt lika sjuk?

Om jag kunnat åka till Stora Sköndal och fått deras hjälp att övertyga Försäkringskassan om att deras beslut var helt orimligt, hade jag sluppit de senaste två årens slit med Försäkringskassan då? De upprepade kränkningarna och förnekandet av min verklighet? Och med vården? Hade de misstrott mig mindre om Försäkringskassan behandlat mig annorlunda? Och hade Försäkringskassan hanterat mitt ärende på något annat sätt om jag haft intyg och stöd från specialist? Hade jag fortfarande haft tillgång till sjukpenning och vård?

Förvaltningsrätten har underkänt Försäkringskassans bedömning och avslag på sjukpenning i tre av mina ärenden som de hittills tagit ställning i. Och Försäkringskassan har valt att inte begära prövningstillstånd i Kammarrätten. De har med andra ord erkänt att det varit möjligt att undvika det jag tvingats gå igenom under de senaste två åren. Att de hade fel. Viktigt i sammanhanget är också att Förvaltningsrätten inte ansåg att det krävdes en bedömning av specialist för att konstatera att mitt behov av sjukpenning var legitimt.

Försäkringskassan hävdar gång på gång att de ökat kvalitén och förstärkt handläggningen i sina ärenden. Att rättssäkerheten har ökat.

På vilket sätt då undrar jag?

Min vän vet om och har gett klartecken till att jag delar information om hens situation.

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.