Mina texter uppkommer ofta som en del i någon slags bearbetning av sakernas tillstånd. Det är mina reflektioner och tankar kring sådant jag möter i min vardag som sjuk och funktionsnedsatt. I relation till mitt nu – och mitt då. En mix av det som finns i mitt huvud.

När jag var frisk och hade en helt annan kapacitet kanske tankarna hade kommit ut i en annan form och ett annat sammanhang. I samtal med kollegor på lunchrasten, i telefonen med någon närstående eller på promenaden med en vän. Jag skrev också mycket brev under en lång period.

Men som det är nu har jag aldrig kapacitet att samtala så mycket jag vill och behöver. Trots att jag har så mycket mer tid att samtala än jag hade förut. Det är i det glappet skrivandet kommer in som en otroligt viktig, för att inte säga livsavgörande faktor för mig.

Jag skriver för att jag måste. För att kunna förstå vad jag går igenom. Det har kommit att få samma funktion som när jag tidigare formulerade och prövade mina tankar tillsammans med någon annan. Då saker ofta föll på plats när jag hörde mig själv säga dom högt.

Under åren som sjuk har jag valt att publicera mina tankar i textform i olika forum. För att det är att säga saker högt. Pröva saker i någon annans ljus. Och i och med responsen jag fick antog skrivandet ytterligare en dimension. I igenkänningen. Något som också det var en stor del av mina friska samtal.

Jag har alltid sett samtal som ett sätt att komma framåt. Det har aldrig handlat om att människor har presenterat sina färdiga tankar och ståndpunkter för varandra. Utan om möten, tankehjälp, avlastning, problemlösning och utveckling. Detsamma önskar jag med mitt skrivande. Genom att publicera en text bjuder jag in till samtal.

För mig har det alltid varit viktigt att få vara delaktig i samhället. Att ha möjlighet att påverka utvecklingen genom mina ord och handlingar. Att öka kvaliteten och förbättra förhållandena för mig och andra runt mig. Detta är ingenting som förändrats eller minskat i styrka hos mig bara för att jag har blivit sjuk. Utan jag har fortsatt på samma spår, men i skriftlig form.

De (skriftliga) samtalen som mina texter genererat har gjort det tydligt för mig att jag inte är ensam om mina upplevelser som sjuk och funktionsnedsatt. Att mina tankar om det jag möter ”i systemet” är långt ifrån unika. Och helt plötsligt har jag i mina reflektioner kunnat gå från att omfatta bara mig som individ till en en hel grupp i mötet med systemet.

Tack vare den respons jag får av människor som befinner sig i liknande situationer har jag lärt mig och förstått saker jag tidigare var omedveten om. Precis det som tidigare hänt mig i de muntliga samtal jag har värderat så högt. Jag känner att jag utvecklas och är delaktig i ett sammanhang. Tillsammans med min snigelarmé vill jag vara med och förändra samhället!

Jag får ofta höra att jag borde skriva en bok, kontakta politiker eller publicera mina texter som artiklar i någon tidning. Det är välmenande ord och jag tar det som en komplimang. Jag tolkar det som att mina texter fyller ett behov och att de kan fungera som ett redskap i ett påverkans- och förändringsarbete. Det gör mig glad på djupet.

Och jag är oerhört tacksam att jag har hittat ett sätt att skriva trots min extremt begränsade kapacitet. För det är långt ifrån självklart att mina tankar och reflektioner landar i en publicerbar text som är begriplig för någon annan än mig själv. Det ligger hårt och disciplinerat arbete bakom varje text. Med ständiga avväganden så att inte skrivandet gör mig sjukare.

På grund av att skrivandet hela tiden hotar att försämra mitt fysiska mående, tvingas jag begränsa mig. Mycket. Trots att skrivandet är en förutsättning för att bevara min psykiska hälsa. För om jag skriver mig till överbelastning kan jag inte fortsätta skriva i samma omfattning. Jag tappar då orden, och min röst. Min mening. Och blir mindre delaktig i samhället.

Därför har jag (ännu) inte skrivit någon bok och bedriver bara i undantagsfall ”uppsökande verksamhet” gentemot politiker och media. Jag är sjuk och funktionsnedsatt vilket påverkar hela min vardag, också möjligheterna att nå ut med mitt skrivande. Det är här jag behöver din hjälp. För när jag publicerat en text har jag uppnått mitt max, och måste sedan släppa och skärma av.

Det är inte ens jag alltid har kraft att svara på responsen.

Min vädjan till dig blir därför. Om du anser att det jag skriver borde läsas av fler: Dela vidare mina texter. Om du tänker på någon särskild målgrupp som behöver förstå, exempelvis politiker: Gör dem uppmärksamma på det jag skriver om. Om du tänker att media borde kontaktas: Gör det du, och hänvisa gärna till mina texter.

Jag behöver inte uppmärksamheten, men det jag skriver om behöver definitivt uppmärksammas.

Och i detta är jag helt beroende av dig!

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.