Du får aldrig sluta utmana dig själv!

Om läkaren visste att hens ord fortfarande ringer i mitt huvud flera år efter de uttalades kanske hen vore nöjd? Jag hade just återigen förklarat hur en enkel vardagsaktivitet fått mig att krascha hårt. Och förmodligen tänkt högt kring acceptans och mitt behov av att anpassa mig efter förutsättningarna för att det inte skulle hända igen. Direkt tolkades det som att jag höll på att ge upp. Att anpassning är var något dåligt. Och jag förmanades att fortsätta utmana. Annars…?

Ja, annars…vaddå?

Annars kommer du för evigt vara sjuk? Annars visar du inte att du vill bli frisk? Annars är du en dålig patient? Annars kommer du inte få någon mer hjälp? Annars kommer Försäkringskassan inte godkänna din sjukpenning?

Ja, annars…vaddå?

Förmodligen levde den läkaren som så många andra i föreställningen om att mina medicinskt oförklarade symtom berodde på att jag inte försökte tillräckligt. Att symtomen egentligen var min feltolkning av kroppens signaler. Att jag behövde sluta tänka så fel. Sluta känna efter. Där ”fortsätta utmana” i själva verket innebar att utmana tanken på att jag var sjuk. Acceptera att jag i själva verket var frisk. Att då tvärt emot sluta utmana och acceptera min kropps gränser skulle betyda att jag cementerade en osanning. Den att jag var sjuk. Och att anpassa mig efter det skulle vara att upprätthålla felaktiga sjukdomsföreställningar. En dödssynd.

Men jag behöver få ”ge upp”. Släppa föreställningen om att jag alltid ska vara stark och motståndskraftig. Om att jag måste utmana. Fajtas med föreställningen om att jag är sjuk. Jag behöver få släppa allt. Vara precis så sjuk jag är utan att slåss mot tankar om motsatsen. Utan att konstant känna att jag måste kämpa för att vara något jag inte kan vara. När jag mår uselt, måste jag få må uselt utan att känna skuld för att jag inte försöker må bättre. Vila i att det är som det är utan att att jag förväntas förändra något. Att jag är och gör tillräckligt. Att det inte är farligt att släppa taget. Att jag måste acceptera att jag mår så dåligt som jag gör, för att klara av att vara så inaktiv som min kropp behöver. För att den ska få en rimlig chans till återhämtning.

Låt mig bara vara tillräcklig i min otillräcklighet!

Läs mer om hur företrädare för den biopsykosociala skolan resonerar kring ME/CFS i ett inlägg från Funkisfeministen HÄR

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.