Mänsklig kontakt är dränerande för mig. Extremt svår att hantera med min begränsade kapacitet. Även den goda kontakten som är bra för själen. Kanske särskilt den. För då har jag svårare att inte prata så mycket. Det bubblar ur mig ord och jag vill inte lyssna på kroppen när den påkallar min uppmärksamhet. Närvaron av någon jag tycker om gör det så svårt att avsluta och gå därifrån. Även om jag måste. Även om min kropp skriker efter vila. Jag vill ju bara vara där, umgås. Vara nära. Närvarande.

På grund av att mänsklig kontakt är så dränerande blir det också svårt att ta emot hjälp. För hjälp måste ges med förståelse för mina behov. Och mina behov kan bara förstås om de förklaras. Och att förklara innebär en hög belastning eftersom det innebär kommunikation. Oftast muntlig eftersom det är normen. Eftersom min situation är så annorlunda mot för en normalfungerandes vardag går det inte låta någon gissa sig till mina behov. Och saker kanske måste göras på ett annorlunda sätt för att inte förvärra en redan komplex situation. Med respekt för hela mig.

Även att jag ofta saknar mänsklig kontakt längtar jag faktiskt mer efter att kunna göra saker i min ensamhet. Självständigt. Som att laga mat, baka och pyssla. Städa och göra fint. Överraska någon. Utan hjälp. Utan att vara beroende av att kommunicera mina behov. Bara göra liksom. När jag vill och behöver. När jag tänker på sådant här nuförtiden slutar det oftast med att jag sitter och önskar mig en robot. En kropp som kan vara mitt förlängda jag, men utan egna önskningar och behov. Någon som kan hjälpa mig utan krav på mänsklig interaktion. Där syftet är att avlasta mig. Inte att vara social.

En följeslagare som kunde göra allt åt mig. Eller vara ett stöd med de delar som var för belastande. Som kunde göra det jag skulle gjort. I den stunden jag ville att det skulle göras. Då jag själv skulle gjort det, om jag vore frisk. Utan att mina behov skulle behöva vara en del av någon annans att-göra-lista. Utan att jag skulle behöva känna mig som en belastning. En robot som skulle kunna göra mig mer delaktig i mitt eget liv. Mer självständig i stället för beroende. Då skulle jag överraska familjen med storstädat hus. Nylagad mat. Och kakor till fikat. Utan att jag blev sjukare av det.

Idag har jag längtat efter att baka. Men det är för stor belastning för mig, både att baka själv eller tillsammans med någon. Och jag har önskat mig en bakrobot. Som jag styr så det känns som det är mina bakverk på plåten. Samtidigt som jag gör lagom mycket med min egen kropp. Naturligtvis med direktkoppling till min hjärna. Så ingen kommunikation behövs. Bara mina tankar och reflexer. Men inte min kropp. Och inga känslor. Inga förväntningar. Inget dåligt samvete eller tacksamhetsskuld. Ingen bakmaskin som i sin tur kräver en stark kropp för att plocka fram, hälla i och diska ur.

Bara en förlängning av mig. En kompensation för det i mig som inte fungerar som förut.

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.