Det finns reaktioner som återkommer då jag berättar om den absurda Kafka-karusellen Försäkringskassan försatt mig i. Som lägger till en extra börda ovanpå det jobbiga. Jag tror att de hör ihop med en naiv tro på hur Försäkringskassan fungerar.

Naiviteten ger upphov till ett kraftigt tankefel, som förmodligen många gånger inte ens är något medvetet. Eftersom det ligger på ett omedvetet plan ger det upphov till ett väldigt oreflekterat beteende.

  • De fattar inte att en myndighet kan göra fel.
  • Många tror därför att sjuka klagar i onödan.
  • Och att det blir fel för att någon (inte Försäkringskassan) inte gjort rätt.
  • Och att Försäkringskassan således går att påverka, bara man gör rätt.

Det finns tre olika reaktioner som är återkommande och förmodligen beror på att individen får sin naiva bild av Försäkringskassan hotad av det jag skriver.

Reaktion 1 – Du måste…!

Den sjuke och/eller hens anhöriga överöses med kontrollfrågor och uppmaningar som syftar till att saker ska göras för att få Försäkringskassan att ändra sig. Det handlar ofta personer som inte har egna erfarenheter av den stress Försäkringskassan framkallar och inte alls är insatta i hur problematiken ser ut för de drabbade. Kontrollfrågor och uppmaningar blir därför av den dumförklarande karaktären och den sjuke (eller hens anhörig) hamnar i en situation där hen tvingas förklara och försvara sitt handlade.

Reaktion 2 – Positivt tänkande

Vissa personer hittar minsta lilla positiva de ser i situationen och lyfter enbart detta i konversationen. Problemet är att om de inte är insatta, är det positiva de ser oftast en följd av deras egna naiva tro på Försäkringskassans förträfflighet. Och den sjuke och hens anhöriga hamnar i förklaringar och försvar. Igen. 

Reaktion 3 – Det kan omöjligt vara sant!

Sedan finns det alltid någon reagerar med att de aldrig har hört något så fruktansvärt i hela sitt liv, typ. Och de verkar tänka att just jag har drabbats särskilt hårt. Eller att jag är ett undantag. Ett enskilt olyckligt fall. I denna grupp finns personerna som skriker om att jag ska vänta mig till media. Och den sjuke och hens anhöriga hamnar i förklaringar och försvar igen.

Till dig som känner igen sig. Ja, det kanske är dig jag pratar om. Men förmodligen inte bara du i så fall. För under de två år som jag själv har varit en del av den här försäkringskafka-karusellen så har detta mönster varit återkommande varje gång jag har berättat.

Jag tror att det finns många orsaker till de återkommande reaktionerna, varav en är att Försäkringskassan och ansvariga politiker gör allt för att upprätthålla människors naiva tro på att systemet fungerar. Ofta på bekostnad av hela sanningen.

I deras tro-på-att-systemet-fungerar-retorik ingår också att på olika sätt svartmåla de som försöker visa på brister i systemet och på olika sätt undergräva deras trovärdighet. Och olika floskler återkommer i syftet att lugna och tysta kritik.

Det brukar dels handla om att presentera statistik som bevis på att de som fått avslag är i minoritet och dels att hänvisa till att de som klagar inte förstår reglerna. Samtidigt brukar man börja prata om fusk och de som försöker få ersättning de inte har rätt till.

Detta förstärker den naiva tilltron till systemet samtidigt som misstron mot mig och andra som lyfter brister i systemet ökar. 

De här reaktionerna är rent ut sagt skitjobbiga att hantera, och bemöta. Men jag försöker att göra det ändå. Så snällt och pedagogiskt jag förmår. Och de är faktiskt en av anledningarna till att jag fortsätter berätta om det jag är med om.

För de bekräftar bara att okunskapen om systemets brister är stora, och att den naiva tron på att systemet fungerar är ännu större. Och jag tänker att om människor verkligen skulle förstå vad som händer skulle det leda till ett samhällsomstörtande ramaskri. Men där är vi inte ännu.

Så jag fortsätter.

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.