Ibland är jag så upptagen med att leva att jag nästan glömmer bort att jag är sjuk. Trots att jag är medveten om det varenda sekund. Trots att symtomen egentligen inte går att negligera. Jag är så uppe i nuet att både dåtid och framtid bleknar.

Jag vill leva. I det jag kan. Inte gräma mig för det jag inte förmår. Inte gå runt i en bubbla av sorg. Inte förtränga nuet i en dimma av längtan. Inte leva på ett hopp som jag inte vet om det bär. Vara nu. Vara här. Smaka, lukta, känna, se och höra.

Nej, jag ser inte gott i allt som sker. Men jag ser goda saker som sker trots allt. Och jag är inte alltid glad och tacksam. Men jag har saker runt mig som gör att jag kan känna glädje och tacksamhet. Jag har förlorat mycket. Men jag är inte fattig.

Jag väljer att se mitt liv som pågående. Värdefullt. Något jag uppskattar och tar omhand. Mina begränsningar finns alltid där. Men jag försöker se dom som nya livsförutsättningar, i stället för ett bevis på att livet är slut.

Kanske är jag naiv. Kanske kommer verklighetens fula tryne ramla över mig med full kraft en dag. Kväva glädjen. Livslusten. Men jag vill inte. Vägrar lyssna på samtiden som säger att mitt liv inte är något liv. Vägrar tro att det vore bättre om jag inte fanns.

Förtränger jag verkligheten? Eller lever jag mitt uppe i den? Jag ser. Jag hör. Jag känner. Smakar och luktar. Andas. Blir berörd. Och berör. Älskar. Upplever. Lever.

Ja, jag lever.

Mitt liv.

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.