Du rubbar mina cirklar

Om och om igen. Blotta tanken på dig gör mig knäsvag och matt. Hjärtat hamrar och jag känner mig yr.

Pulsen ökar och jag får nästan svindel när jag hör locket på brevlådan ramla igen, och postbilen åka vidare.

På ostadiga ben tar jag mig försiktigt ut. Är det idag det ska ske? Är det idag du ska låta mig veta? Eller ska du hålla mig på sträckbänken ytterligare en dag? Det här är inte hälsosamt.

Med hjärtat i halsgropen öppnar jag locket och kikar ned. Och där ligger det. Brevet från dig. Så karaktäristiskt att det räcker med en hastig blick på det för att veta.

Jag går in. Liksom väger det i min hand och försöker avgöra vad det egentligen är du vill säga mig. Blodet rusar i mina ådror och pulsen slår så hårt att det brusar i mina öron. Jag glömmer nästan att andas.

Blir plötsligt svimfärdig av nervositet. Är det nu det händer? Det som kommer förändra mitt liv? Jag vet inte om jag verkligen vill veta. Orkar inte känna besvikelsen på nytt. Behöva börja om från början ytterligare en gång.

Tillslut tar jag mod till mig. Andas djupt och sprättar upp kuvertet. Stannar upp ett ögonblick innan jag försiktigt drar ut papperen. Jag vill ju hoppas. Men är så bränd. Har så dåliga erfarenheter av sådana som du.

Jag vet att du inte är bra för mig. Borde gå. Vända dig ryggen. Men är ändå fast, så hopplöst förlorad. Har svårt att ge upp hoppet. Beroende av dig. Du säger att jag kan vara trygg, men jag är osäker. För du har många gånger visat det motsatta.

Ändå är jag helt utelämnad till ditt beslut.

Nu kan jag inte skjuta upp det längre. Inte blunda för det oundvikliga. Måste få veta. Jag vänder upp det ihopvikta bladet och läser:

”Försäkringskassan överväger att inte betala ut sjukpenning till dig…”

(En text jag skrev 2018, tyvärr är den fortfarande lika aktuell…)

Bild från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.