Det verkar finnas en kollektiv avsky i vårt samhälle. Mot långsamma människor.

Oavsett om långsamheten påverkar tankeverksamhet, tal eller motorik förefaller andra människor tycka det är rimligt att ta sig rätten att uttrycka sin frustration och sitt förakt. Håna takten, och bristen på fart.

Utan tanke på hur det påverkar den som är långsam.

I stället för att få höra att du duger, haglar förslagen om hur du kan bli snabbare. Passa in. Helt utan tanke på att de faktiskt kan få dig att passa in, genom att ändra på sig själva. Ändra inställning till sin egen takt.

Att vänta in den som är långsam, i stället för att skryta med sin hastighet. Och inte automatiskt kräva att den långsamma alltid är den som ska göra annorlunda. Mötas halvvägs istället för att skrika ”skynda dig, öka takten”!

De behöver inse att det gör så ont att vara sist, bara för att de själva gör en så stor sak av att vara först.

Att långsam är ett skällsord verkar de inte förstå. En negativ etikett. Inte ens vuxna verkar fundera på om deras ord bara förstärker etiketten, bryter ner och exkluderar, eller om det de säger något som faktiskt uppmuntrar.

Du duger. Oavsett om du är långsam eller snabb. Oavsett om din takt är som andras eller ej. Hetsen över alla ska funka lika är så stark att den inte ens lämnar utrymme för en normal variation. Utrymme för dig att vara du.

Och om du tar evolutionen som bevis på att den snabbaste överlever. Hur kommer det sig då att vi fortfarande har så många sniglar kvar?

Bild av music4life på Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.