Triggervarning: ME, självmordsprevention, självmord, assisterat självmord

Utifrån inlägget häromdagen om självmordsprevention och riskfaktorer för självmord hos personer med ME funderar jag över vad jag har jag för roll i det här som ME-sjuk bloggare? Kan mitt skrivande fungera preventivt eller triggande för någon med självmordstankar? Finns det något jag kan göra för att hjälpa? Eller stjälpa? (I denna text används termen självmord även för assisterat självmord.)

Ibland upplever jag att personer med ME uttrycker en väldigt stor förståelse kring personer som dött genom självmord. Vi har haft några uppmärksammade fall i svensk media de senaste åren, och samtidigt rapporteras det även inom communityn om vad som händer i andra länder. Det har fått mig att undra om det alltid är så att andra sjuka har så stor förståelse över att någon tar livet av sig? I andra sammanhang har jag upplevt att människor är ”på tå”. Observanta på om någon tystnar. Försöker få kontakt med människor som verkar må dåligt. Kollar av. Ringer till och med polisen. Jag har varit med om det flera gånger på twitter.

Det ger upphov till en mängd frågor hos mig:

Är inte målet om att hålla nere självmordsstatistiken lika viktigt när det handlar om fysisk sjukdom? Bör inte vi vara lika ”på tå”?  Eller tycker vi att självmord är mer ”okej” vid svår fysisk sjukdom än vid svår psykisk sjukdom? Varför då? Hur blir det när alla visar så stor medkänsla och förståelse med den som tagit livet av sig? Är inte det som att vi godkänner det som en lösning på en svår situation? Kan det göra att fler ser det som en väg ur sina problem? Kan det trigga i stället för att förebygga?

Jag funderar också på vad jag som bloggare har för ansvar i det här? Vad enskilda personer har för ansvar, friska och andra ME-sjuka? Och vad har patientföreningar och patientföreträdare för ansvar gentemot sina medlemmar, media och samhället?

Så här skriver Mind om hur rapporter i media kan påverka:

”Medias rapportering om självmord har stor betydelse. Forskning har visat att sensationsinriktad rapportering om självmord kan öka förekomsten av självmord. Samtidigt kan en balanserad beskrivning av självmordsfrågan ha positiva förebyggande effekter.”

Vad innebär sensationsinriktad respektive balanserad i detta sammanhang? Och finns det något jag, andra sjuka, patientföreträdare och patientföreningar kan lära oss av det här? Jag tänkte citera endel ur WHOs riktlinjer till media, som jag tänker skulle kunna vara överförbart till vår situation (min fetning). Efter citaten motiverar jag varför.

Vilken rapportering ökar risken för självmord?

”Om rapporteringen visas på, och upprepas på, förstasidor (omslag/löpsedlar/mittuppslag) och nyheten har starkt genomslag har man kunnat se hög imitationsrisk. Imitationen är relaterad till storlek och plats av texten i massmedia, och genomslagskraftiga berättelser förknippas starkast med efterliknande självmordsbeteenden. Risken accentueras vid hög igenkänning när personegenskaper, känslor eller situation känns igen av läsare/tittare och/eller av kändisskap/idolisering.”

”Självmord får absolut inte framhållas som en personlig problemlösningsstrategi.”

”Språkbruk som blir missvisande för allmänheten eller normaliserar självmord bör undvikas.”

”Undvik framträdande placering och undvik upprepning av berättelser om självmord.”

”Detaljerad beskrivning av den metod som används vid ett fullbordat självmord eller självmordsförsök bör man avstå från, eftersom en detaljerad beskrivning kan leda till att sårbara människor imiterar handlingen.”

”Särskild försiktighet bör iakttas när metoden för självmord är ovanlig.”

”Dessutom bör man inte visa bilder på en person som avlidit genom självmord. Om bilder ändå ska användas bör familjemedlemmar ge sitt tillstånd. Bilderna bör inte ges stort utrymme eller läggas på framträdande platser. Bilden ska inte glamorisera den döde. Inte heller bör man publicera självmordsbrev.”

”En känd persons självmord har ett klart nyhetsvärde och att rapportera detta anses ofta ligga i allmänhetens intresse. Dock har rapporter om självmord bland kända personer och politiker en högre sannolikhet att påverka beteendet hos sårbara personer, eftersom många kända personer är upphöjda i samhället. En glorifiering av en känd persons död kan ge signalen att samhället accepterar suicidalitet.”

”Ytterligare försiktighet bör iakttas där anledningen till döden inte fastställts.”

”Avslutningsvis finns ett starkt vetenskapligt stöd för påståendet att mediernas rapportering av självmord kan leda till imitativa beteenden, vilket framgår av statistiskt signifikanta ökningar av antalet fullbordade självmord och av självmordsförsök. Medierna bör således vara skyldiga att iaktta försiktighet i sin i rapportering av självmord, och att balansera kraven från allmänheten och dess rätt att få information om självmord med den risk som faktiskt föreligger för imitation av suicidala beteenden.”

Vad kan minska risken för självmord?

”Å andra sidan kan ansvarsfull rapportering om självmord användas för att öka medvetenhet och kunskap hos allmänheten samt bidra till att den som är i riskzonen för suicid söker hjälp.”

”Det finns många missuppfattningar om självmord och media kan bidra till att bryta olika myter. Det är ofta flera och komplexa faktorer som driver en person till självmord och självmord kan därför inte beskrivas som en handling till följd av enkla orsakssamband.”

”Efterlevande har själva förhöjd självmordsrisk. De som har upplevt en närståendes självmord befinner sig i en känslig situation och går igenom sorg och därtill hörande psykologiska processer såsom chock, vrede och skuld och de har behov av att tala med någon som de har förtroende för, och att någon lyssnar på alla dessa reaktioner.”

”I slutet av varje rapportering om självmord bör media ge information om var hjälp finns att få./…/ Genom hänvisning till hjälpinstanser kan massmedia underlätta för sårbara personer att söka hjälp istället för att må dåligt och ge dem en möjlighet att lösa sina problem.”

”Många som arbetar med medier kan själva ha upplevt situationer eller känslor snarlika det som skall rapporteras. Detta kan påverka dem när journalisten rapporterar om självmord. Medieorganisationer måste ha stöd och beredskap för att stödja kollegor som blir illa berörda av sitt uppdrag. Detta gäller speciellt för yngre mediearbetare. Effekten kan bli särskilt stark i små och tättbebyggda samhällen där många känner varandra. Möjlighet till debriefing ska erbjudas, en mentor kan behövas. Mediearbetare bör uppmanas att själva söka hjälp om de på något sätt påverkas negativt av en händelse.”

Personer med ME lever ofta väldigt isolerade från samhället, men många har hittat en stark gemenskap online i olika forum på nätet och i olika patientföreningar. Vi bildar på det sättet ett eget litet samhälle i samhället. Många av oss lever under svåra förhållanden både när det gäller sjukdomen i sig själv men också när det gäller uteblivet stöd från samhället. Därför blir vi ofta ett viktigt eller till och med livsavgörande stöd för varandra, och eftersom vi delar erfarenheter förstår vi många gånger varandra intuitivt. Såväl sjuka som friska som arbetar för vår sak ”utåt”, får ofta välförtjänt uppmärksamhet för det, eftersom vi desperat behöver en förändring av samhällets syn på och bemötande av personer med ME. Man kan därför säga att vårt lilla samhälle även har sina egna ”kändisar”.

På grund detta tänker jag att vi behöver tillämpa WHOs riktlinjer trots att vi inte räknas som journalister eller hör till media. Vi sjuka som skriver själva och den som delar nyheter och artiklar som berör personer med ME relaterat till självmord behöver reflektera över huruvida vi riskerar att bidra med mer skada än nytta för andra med ME i det vi gör. Patientföreningar och patientföreträdare behöver också ha kunskap om och förhålla sig till det här när de uttalar sig i media. Vi kan också vara starkt personligt berörda av det som hänt, behöva krisstöd och debriefing. Och kan behöva uppmana varandra att söka hjälp.

Vi behöver tala om vilka riskfaktorer för självmord som finns för personer med ME och tillsammans med övriga samhället arbeta för att minska dessa risker. Däremot tror jag att vi ska undvika att utnyttja berättelser om personer med ME som dött i självmord när vi propagerar för bättre förhållanden, för att vi vet att det kan ge bilden av självmord som en väg ur en svår situation. Då riskerar vi att vår strävan efter ett bättre liv för personer med ME i stället bidrar till att fler människor ser döden som en giltig utväg. Vi behöver förstå hur vi undviker att hamna i sensationsinriktad uppmärksamhet kring ME och självmord, och sträva mot det balanserade.

För mig har arbetet med inläggen om självmordsprevention bekräftat hur viktigt det är att vi som ME-community har en medvetenhet och söker relevant kunskap kring dessa frågor. Att vi förstår att skrivande – i stort och smått – kan påverka andra människor såväl positivt som negativt. Vara triggande eller förebyggande. Och att vi alla därför har ett ansvar för vad vi publicerar när det gäller självmord, och hur. Oavsett om det handlar om att dela saker från media, publicera dagboksanteckningar på nätet eller eller våra egna reaktioner på någons död i ett nätforum.

Vi behöver vara varsamma och ta hand om varandra i det här!

Har du tankar på självmord? Här följer en lista på kontaktinstanser som Mind rekommenderar:

SOS-Alarm 112
Vid akuta tankar på självmord, ring alltid 112.

Mind Självmordslinjen 90101
Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen kl. 06-24 varje dag.
Tel: 90101
Chatt: chat.mind.se
Mejl: mejla här

Vårdguiden 1177
Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning:
Tel: 1177
Webb: www.1177.se

Hjälplinjen
Tel: 0771-22 00 60, alla dagar 13-22.
Webb: www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Jourhavande präst
Tel: 112, alla dagar 21-06,
Chatt: Svenskakyrkan.se/jourhavandeprast.

Jourhavande medmänniska
Tel: 08-702 16 80, alla dagar 21-06.

BRIS
Tel: 116 111,  vardagar 10-21 och lö-sö 14-21.
Chatt: http://www.bris.se/?pageID=189

SPES – SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd
Tel: 08- 34 58 73, telefonjour varje dag 19-22.
Webb: http://spes.se/

Kyrkans Jourtjänst
Jourtelefonen 031-800 650 alla dagar kl  06-24.
SOS-brevlådan (webbtjänst) www.kyrkansjourtjanst.se

BIld av Maria Godfrida från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.