Skuld

När hela ens existens går ut på att spara energi är det så lätt att känna skuld när det kommer ett bakslag.

Det är så lätt att undra om jag kunde gjort annorlunda. Om jag har prioriterat fel? Trots att jag de flesta gånger vet i mitt huvud att jag gjort det bästa jag kan.

När marginalerna är så små behövs så lite för att det ska bli för mycket. Små små detaljer, som för någon frisk är helt oväsentliga, blir för mig helt avgörande.

Små detaljer blir avgörande och jag tvingas hela tiden att vara koncentrerad och fokuserad. Medveten. Närvarande. Det är väldigt sällan jag gör något spontant och ogenomtänkt.

Kanske är det därför det är så lätt för mig att anklaga sig själv? För att jag inbillar mig att jag har kontroll.

Det finns mycket jag kan påverka genom mina prioriteringar. Men jag kan aldrig helt förutsäga min kropps reaktioner. Styra vad som händer inuti den.

Även om jag gör allt för att undvika överbelastning finns det många faktorer som jag inte kan påverka. Inre och yttre variabler som jag varken kan veta om eller ta hänsyn till.

Jag kan inte bära skulden för bakslag så länge jag har gjort det jag kan för att prioritera rätt. Försökt parera. Och framför allt bär jag ingen skuld till att det är så här.

Att bli sjuk är inget val jag gjort. Det är heller inget misstag heller ett straff. Jag har haft otur, och det enda jag kan göra är att försöka hantera konsekvenserna så bra jag kan.

Utan att känna skuld.

---

BIld av Alexas_Fotos från Pixabay