Ännu mer eremit?

Jag vet inte om det är hösten som kommit i kapp min kropp. Cancerbeskedet, operationen och i och med den en ökad belastning? Både känslomässigt och praktiskt. Jag vet inte. Men jag tror kanske det. Eller så är det vårvinterns skarpa ljus, lufttrycksförändringar och storm?

Oavsett så är min kropp ännu mer känslig för belastning. Kraschen är som nästan konstant. Nacken krånglar ännu mer. Mer smärta. Ökad ljuskänslighet och ännu mindre utrymme för upprätt läge. Strulande sömn och ännu mer smärta och ortostatiska problem. Illamående.

Många långa timmar platt på rygg i det mörka rummet, med solglasögon för att mörkret ändå är för ljust. Än mer strikta prioriteringar både i den fysiska och virtuella världen. Jag och min kropp. Självdisciplinen. Symtomen som river. Den psykiska utmattningen i efterförloppet.

Det känns som jag går på tunn is. Ett enda steg och det knakar oroväckande. Ett steg åt fel håll och jag ramlar igenom och överbelastningen är ett faktum. En skör, överkänslig kropp. Och en själ som vill så mycket mer. Som tvingas kapitulera av tyngden. Anpassa sig. Stå tillbaka.

Jag tassar på tå. Ändå brakar det runt mig. Jag ligger still, ändå slår kroppen bakut. Mitt livsutrymme krymper. Och jag kan inte låta bli att undra om jag är i en krasch eller om detta i själva verket är mitt nya normala. Att jag måste rätta in mitt liv inom ännu snävare ramar.

Åtminstone är det så just nu. Att jag måste krympa allt till ett minimum. Det innebär också mindre möjligheter till skrivande. Den enda aktivitet jag under senaste åren klarat av att dela upp i tillräckligt små skvättar för att den inte ska göra mig överbelastad.

Det ska bara gå ändå. Jag måste bara bli ännu smartare. Ännu mer disciplinerad. Göra ännu tydligare prioriteringar. Anpassningar. Säkra näring. Säkra sömn. Kärlek. Kramar. Själslig påfyllnad som inte sänker kroppen. Minska intryck. Undvika debatter. Dra mig undan.

Bli ännu mer eremit.

---

Bild från Pixabay