När det enda anständiga att göra, är att slåss

En text jag skrev för ett år sedan men som känns synnerligen aktuell:

Jag har en massa tankar som snurrar i mitt huvud. Men som är omöjliga att fånga. Som en yrvaken spyfluga som studsar mot fönsterglaset som en flipperkula. Oförmögen att landa och orientera sig. Ett evighetssurr. Studs. Studs. Studs.

Det är tankar om att ofrivilligt förvandlats till aktivist, och vara utelämnad till att använda sitt eget liv som redskap i kampen för förändring. Att blotta sig och stå naken, som ett varnande exempel. Om motståndet mot att bli en viljelös bricka i ett politiskt spel. Där kampen för något annat blir enda vägen ut.

Där det enda anständiga att göra, är att slåss.

Kampen är också en längtan efter något annat. En längtan efter vila, trygghet och om att få det man ha rätt till. Ett liv utan den ständiga kampen. Men en längtan som blir drivkraften att orka kämpa, en dag till. Att återigen blotta sitt innersta i anständighetens namn. För min egen, och andras skull.

En längtan efter att ses som en människa med samma värde som alla andra.

Jag ser inte att jag har något val. För mitt liv är politiskt oavsett om jag vill det eller inte. Men kampen som är min, är inte bara min. Den rör också dig och borde vara allas vår kamp. Men varför är det då jag som står (ligger) här på barrikaderna och skriker? Och du står nedanför bortvänd och ignorerar mig med händerna för öronen?

Jag önskar att du i mitt blottade liv såg min längtan efter förändring. Och att min längtan också gäller dig. Att det här är något vi måste göra tillsammans. Något inte heller du egentligen kan välja bort.

Surret i mitt huvud är konstant. Tankarna snurrar. Duns. Duns. Duns. Som en flipperkula. När ska jag få vila?