Visste du att tarmcancer är en av de vanligaste cancerformerna i Sverige? Att den ligger på tredje plats efter bröst- och prostatacancer? Att dödligheten är hög, och så många som tredjedel avlider? Att det finns effektiva screeningmetoder, men att de inte används?

Nej, det visste inte jag heller, tills min man blev sjuk och jag började läsa på.

Varken jag eller min man hade kunskap om tjocktarmscancer eller visste om någon som drabbats av det innan han blev sjuk. Men sedan min mans operation för ett halvår sedan har två i den närmaste bekantskapskretsen fått samma diagnos. Därför känns det så angeläget för mig att skriva detta inlägg.

Men hur ska man kunna veta om man att man har cancer i tarmen? Så här skriver Cancerfonden om tjock- och ändtarmscancer:

”Det finns flera olika symtom som kan vara tecken på cancer i tjock- eller ändtarmen. Blod i avföringen och ändrade avföringsvanor (diarré, förstoppning eller täta trängningar) är vanliga symtom. Kraftig slembildning kan också förekomma liksom smärta, ibland som knipsmärtor. Uppkördhetskänsla, blodbrist, trötthet och viktminskning kan vara andra symtom. Men alla dessa symtom kan ha andra orsaker än cancer. Blödningar i tarmen kan till exempel bero på fickbildningar i vänstra delen av tarmen, inflammation och sårbildning eller hemorrojder.”

Många har alltså väldigt diffusa symtom, andra får tyvärr inga symtom förrän cancern spridit sig. Eftersom andra sjukdomar kan ha liknande symtom går det inte veta om om orsaken är cancer förrän man tittat inuti tarmen. Men ju tidigare man söker hjälp desto större är chansen att cancern går att bota. Därför är det viktigt att ta alla symtom från tarmen på största allvar. Att vi faktiskt talar om det tabubelagda. Att vi har koll på hur tarmen brukar fungera, och inte struntar i magkänslan. Och att vi vågar prata bajs med vården. Och att vården faktiskt tar oss på allvar när vi gör det.

Min mans cancer upptäcktes på grund av att han fick feber utan tecken på annan infektion. Vi misstänkte urinvägsinfektion på grund av diffus smärta men proverna kunde inte bekräfta detta. När febern återkom någon vecka senare togs ytterligare prover där man bland annat upptäckte blod i avföringen. Då skrevs remiss för koloskopi. Vården pratade med min man om att det kunde handla om inflammatorisk tarmsjukdom eller inflammerade tarmfickor. Men jag hade läst på och förstod att det var helt ofrånkomligt att också ha med cancer på den listan. Så vi var förberedda.

Vid undersökningen av tarmen hittade man en tumör och de tog vävnadsprov för att kunna avgöra vilken typ. Efter detta följde ytterligare provtagning och röntgen. Från det att min man sökte vård första gången för feber utan uppenbar infektion tills han opererades tog det två månader. Febern kom troligtvis av att tumören hade gjort hål i tarmen och kroppen försökte ta hand om och laga detta. Detta gjorde också att min man var i mycket dåligt skick innan operationen, vilket medförde både en mer komplicerad operation samt försvårad och förlängd återhämtning.

Han hade inga uppenbara symtom på allvarlig sjukdom alls innan febern kom. I efterhand kan vi se att toalettbesöken blev mer frekventa och drog ut på tiden, och min man säger att det kändes som han inte kunde tömma tarmen ordentligt. På slutet innan febern kom hade han diffus värk i bäckentrakten. Men att det berodde på en tumör som gjorde att tarmen slog knut på sig själv, gick sönder och höll på att dö fanns inte i vår tankevärld. Med en annan kunskap kanske han sökt hjälp i ett tidigare skede? Reagerat på andra signaler?

Nu har det gått ett halvår och min man har precis avslutat en cytostatikabehandling som ges för att minska risken för återfall. Hans cancer var möjlig att operera bort och de hittade varken spridning till lymfkörtlar eller någon annan del av kroppen. Så förhoppningsvis är hans cancer ett avslutat kapitel nu. Men vad hade hänt om tumören hunnit växa ännu längre, om den inte ”turligt nog” suttit så till att den skapat en allvarlig infektion? Ja, då hade vi nog fortfarande levt i tron på att allt var bra, medan tumören sakta vuxit vidare och chansen för överlevnad krympt.

Varför uppmärksammas inte tarmcancer mer? Var är insamlingarna och Bruna Bandet galan? Hur kan en stor grupp sjuka människor i princip glömmas bort? Eller gömmas undan? Är viss cancer finare att uppmärksamma? Och varför i hela friden används inte verktygen som gör att det går att upptäcka i tid?

Min man har godkänt att jag berättar om hans erfarenheter i detta inlägg.

Läs mer:

Tjocktarmscancer och ändtarmscancer – Vårdguiden 1177

Tjock- och ändtarmscancer – Cancerfonden

Tarmcancer – Magtarmförbundet

Orsaker till tjocktarmscancer – Netdoktor

Med tarmcancerscreening kan vi rädda liv – debatt Dagens Samhälle

BIld av bodymybody från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.