Jag har väldigt svårt för när folk tycker synd om mig för att jag är sjuk. Sådär ”buhu-ditt-liv-är-verkligen-slut”-beklagande. Ännu värre ”det-är-så-svårt-för-mig-att-du-är-sjuk”-beklagande. Vet liksom inte hur jag ska bemöta det.

Det känns som att det bemötandet hindrar vettiga samtal om vad mina nya livsförutsättningar i realiteten innebär. Och hur jag ser på mitt liv utifrån det. Det hindrar också ett samtal om hur vår relation kan fortsätta trots att situationen ser ut som den gör.

Det känns som att deras känslor för min situation överskuggar allt. Och deras oacceptans. På något sätt ogiltigförklarar eller överskuggar detta mina känslor kring situationen. Och jag hamnar i att försvara min acceptans och rätt till ett liv trots att jag är sjuk.

Acceptans är svårt. För omgivningen behöver också acceptera. Men förstår inte alltid att de behöver förhålla sig till hur min sjukdom påverkar dem och hur jag påverkas av deras icke-acceptans.

I ett mötet med någon som inte accepterat min situation i samma omfattning som jag, kan jag bli anklagad för att inte försöka bli frisk tillräckligt, att jag gett upp, att jag är feg som inte vågar prova ditten och datten eller att jag är överdrivet pessimistisk. Tänker fel.

Jag tvingas då försvara varenda beslut jag tar som går emot deras icke-acceptans. Detta gör det totalt omöjligt att mötas i ett ”det-är-som-det-är” och göra det bästa vi kan av situationen. Tillsammans.

Jag har varit sjuk i tio år. Och i många relationer kommer jag fortfarande inte förbi detta. Det känns verkligen som att acceptansen aldrig landar hos vissa, och det blir extremt jobbigt att förhålla sig till.

Jag tror att det gör mig distanserad, vilket kanske också bromsar processen. Eller jag tvingas distansera mig eftersom jag inte klarar av att agera som den person de vill att jag ska vara. Och deras icke-acceptans gör att de anpassningar jag behöver blir omöjliga.

Jag berättar inte om min situation för att bli tyckt synd om. Utan för att jag vill att människor ska förstå mina nya livsförutsättningar. För att jag vet att det påverkar vår relation och våra möjligheter att ha kontakt.

Men om varje försök att berätta bemöts med ”tyck-synd-om” kommer vi aldrig till det viktiga. Att jag vill leva, men måste utforma mitt liv annorlunda. Vilket betyder att förutsättningarna för vår relation också förändrats. Det kräver bådas acceptans.

Annars kan vi aldrig mötas.

BIld av StockSnap från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.