Det här inlägget handlar om det orimliga i att så många verkar kunna tänka sig att foga sig efter Försäkringskassans absurda krav på objektiva fynd – och vilka negativa konsekvenser detta kan få för den som är sjuk. Länkar till vidare läsning finns längst ner i inlägget.
När Försäkringskassan avslår ett ärende med hänvisning till att objektiva fynd saknas för en sjukdom eller tillstånd som inte är möjlig att påvisa objektivt behöver du hålla flera saker i huvudet samtidigt.
För det första måste du förstå att Försäkringskassan faktiskt kräver orimligheter, både ur medicinsk synvinkel men också ur juridisk synpunkt. Det finns många diagnoser som vården sätter utifrån fastställda kriterier för att de saknar biomarkörer. De syns inte i blodprov eller på röntgen. Men även diagnoser som saknar dessa objektiva fynd kan sätta ner arbetsförmågan och kräva sjukskrivning. Som jag skrev i ett annat inlägg om objektiva fynd finns det ett antal vägledande domar i Kammarrätten som slår fast att personer med diagnoser som saknar objektiva fynd ändå kan ha rätt till sjukpenning.
För det andra måste du förstå att ditt läkarintyg kan bedömas annorlunda i ett senare skede om du väljer att överklaga ärendet till Förvaltningsrätten. Därför måste ändå läkaren försöka förstå och dokumentera din situation. Beskriva på vilket sätt dina symtom och funktionsnedsättningar påverkar din arbetsförmåga och din vardag. Det har alltså sin plats i sjukintyget även om Försäkringskassan skulle nedvärdera det på grund av att det kommer ur din egen beskrivning av din situation, kalla det subjektivt och säga att det är något de måste bortse ifrån. Om intyget inte innehåller något om hur din sjukdom påverkar din arbetsförmåga behöver intyget kompletteras.
De vägledande domarna om objektiva fynd slår nämligen fast att där det finns få eller inga objektiva fynd måste Försäkringskassan se till hela det medicinska underlaget. Det vill säga: Inte bara det läkaren kan se och mäta utan också det du berättat om dina symtom, funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar.
Tyvärr finns det en risk att allt i det här läget spinner iväg i något slags hysteriskt bevisrally för att blidka Försäkringskassan att godkänna sjukpenningen. Att alla ”spelar med” stället för att protestera mot orimligheten i Försäkringskassans krav. Ofta mynnar det ut i utredningar och tester som faktiskt inte är medicinskt motiverade, både på patientens, vårdens och Försäkringskassans initiativ. Som alltså inte varit aktuella att genomföra om inte hotet om avslag fanns. Utredningar och tester som i värsta fall riskerar att trigga en vårdskada hos personer med Myalgisk Encefalomyelit (ME) och därför borde anses vara en patientsäkerhetsrisk.
Vi kan se ett väldigt tydligt exempel på detta med att försöka blidka Försäkringskassans avslagshysteri i jurist Marie-Louise Aijkens: Lathund vid sjukskrivning hos Försäkringskassan (som egentligen lika gärna skulle kunna heta ”Så här spelar du efter Försäkringskassans regler”):
”Vid symtomdiagnoser såsom ME/CFS eller ett Utmattningssyndrom finns det ändå möjligheter att tillmötesgå Försäkringskassans krav på objektiv undersökningsfynd. Det görs bäst genom att sjukskrivande läkare tillämpar evidensbaserade tester som SMBQ, KEDS, HAD, MADR-S, med flera, för att definiera och gradera den försäkrades kognitiva nedsättningar. Sjukskrivande läkare kan även utfärda en remiss så att den försäkrade kan genomgå ett TIPPA-test hos en sjukgymnast för att definiera och gradera den försäkrades fysiska begränsningar att utföra vardagliga aktiviteter, och/eller en remiss för en funktionsförmågebedömning hos en arbetsterapeut som definierar och graderar den försäkrades processuella (se kognitiva) och motoriska (se fysiska) svårigheter.”
I Aijkens text finns fler exempel på hur hon menar att vården och patienten bör (?) göra för att tillmötesgå Försäkringskassans krav. Hur man bäst spelar efter Försäkringskassans regler. Men jag tycker faktiskt inte att det är en jurists uppgift att uppmuntra till detta. För genom att rekommendera exempelvis utvidgad utredning med olika tester för ME-sjuka och andra med kriteriediagnoser för att producera objektiva fynd går hon ju faktiskt med på att Försäkringskassan ställer dessa orimliga krav.
Hon nämner exempelvis något som kallas TIPPA-test, vilket är en undersökningsmetod där den sjuke får olika uppgifter av fysisk karaktär som går ut på att prestera tills man inte klarar mer. Som sedan bedöms utifrån en viss mall. Detta är med andra ord ett test som kräver en maxprestation av den sjuke för att generera ett tillförlitligt resultat. För någon med ME kommer denna prestation i princip garanterat medföra ansträngingsutlöst försämring (PEM) och personen utsätts därmed för en risk* för permanent försämring.
I de allra flesta tester och utredningar tas heller ingen hänsyn till vad som händer med symtom och begränsningar i efterhand. Givet hur kardinalsymtomet ansträngningsutlöst försämring (PEM) fungerar för en person med ME skulle detta kunna innebära en hyfsad prestation i testsituationen som leder till långvarig eller permanent försämring i efterförloppet. På grund av utredningarnas utformning (och brist på kunskap om ME och PEM) kommer sannolikt denna försämring varken dokumenteras eller tas med i bedömningen av funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar, och således kan personen ändå få avslag på sjukpenningen med hänvisning till att objektiva fynd saknas.
Juristen borde istället ägna kraft åt att upplysa om det orimliga i att Försäkringskassan eller vården kräver extra testning, och informera om vilka vägledande domar som stödjer att Försäkringskassan inte kan avslå ett ärende av den enda anledningen att med medicinska underlaget saknar objektiva fynd.
När jag ser till mina erfarenheter och lyssnar till andra sjukas berättelser är det tydligt att vården, med läkare i spetsen, ofta gör precis samma sak som Aijkens. Vissa vårdgivare blir förvisso avvisande vid ett avslag och menar att de gjort vad de kunnat, men många sätter igång med någon slags ”nu ska vi minsann visa dom”. Detta leder till att de ordinerar en massa tester och utredningar som egentligen inte är befogade ur medicinsk synpunkt, istället för att argumentera med Försäkringskassan om hur extremt orimliga krav de ställer.
Min läkare började prata om att jag skulle göra kognitiva tester via psykolog, något som redan hade gjorts några år tidigare med mycket dåliga resultat. Jag blev tveksam på grund av att jag försämras av bara den extra ansträngningen det är att sitta upp. Så därför frågade jag om han ansåg att det behövdes ur medicinsk synvinkel, för att han skulle förstå mina begränsningar bättre, eller om det enbart handlade om att samla bevis för att övertala Försäkringskassan att jag behövde min sjukpenning. Eftersom han bekräftade att det enbart var för Försäkringskassans skull avstod jag. Nu har jag ju vunnit den perioden i Förvaltningsrätten, så det gick alldeles utmärkt utan dessa extra tester, utan att jag utsatte mig för extra belastning och försämrades ännu mer. Men det är orimligt att tvingads välja mellan att riskera ytterligare avslag eller riskera min hälsa.
Jag har full förståelse för att vårdpersonal och jurister känner att de måste göra precis allt för att de sjuka som behöver det ska få rätt till sjukpenning. Att de kan känna sig väldigt maktlösa i situationen. Men ibland undrar jag om de förstår hur absurd hela den här bevisjakten blir. Att den dessutom är både ojämlik och riskabel för de som egentligen inte bör utsätta sig för ansträngning. För oss som faktiskt riskerar att bli ännu sjukare och komma ännu längre från arbetsmarknaden. Och jag undrar hur etiskt och ekonomiskt försvarbart är det att utsätta patienter för utredningar och tester som är helt onödiga ur ett medicinskt perspektiv. Som inte tillför något för patientens behandling och rehabilitering, och som kan innebära en risk.
Om alla dansar efter Försäkringskassans pipa för att få fram objektiva fynd som egentligen inte krävs varken medicinskt eller juridiskt, tror jag dessutom att vi riskerar att kraven skärps ytterligare – då Försäkringskassans striktare bedömningar inte handlar om en förbättrad kvalité i handläggningen utan är en väg att minska sjuktalen.
Vill vi verkligen hamna där?
*Även vårdpersonal som arbetar med försäkringsmedicinska utredningar på uppdrag av Försäkringskassan lyder under patientsäkerhetslagen och är således skyldiga att både förebygga och anmäla risk för vårdskada, eller redan uppkommen skada.
Fler inlägg om Försäkringskafka
BIld av Michal Jarmoluk från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 