Apropå gårdagens inlägg om den hysteriska bevisjakten för att blidka Försäkringskassan finns det några viktiga frågor att ställa:
Vem vågar egentligen säga nej till utredning? Vem vågar låta bli att göra alla de där extra testerna eller utredningen som skulle kunna blidka Försäkringskassan? Vem vågar chansa…?
Som sjuk sätts du i en helt omöjlig position när du tvingas välja mellan att riskera din hälsa eller riskera avslag som i sin tur påverkar varje del av livet. Vi fångas i en rävsax när vi förväntas bevisa sådant som inte ens är säkert att det går att bevisa. Hamnar i kläm mellan våra behov och Försäkringskassans orimliga förväntningar.
Tyvärr är nog hotet om avslag tillräckligt för att de allra flesta sjuka ska känna sig tvungna att delta i jakten på bevis. Även om kraven är orimliga är de högst verkliga och får mycket kännbara konsekvenser. Det är också viktigt att förstå att detta drabbar långt fler än de som får avslag på sjukpenning. Väldigt många tvingas ägna hela sjukperioden åt att få sitt sjukintyg godkänt. Jaga vårdpersonal, göra nya vårdbesök, upprepa redan tidigare gjorda utredningar. Föra ett dagligt krig för att få behålla det man vet att man har rätt till, och är helt beroende av.
Jag hade förmodligen också gått med på ytterligare en utredning som inte vore medicinskt befogad om jag inte känt att nästa ”anhalt” riskerade att bli permanent sängläge i mörker 24h per dygn. När läkaren föreslog fler tester var avslaget redan ett faktum och jag var sämre än någonsin. Det fanns liksom inget utrymme mer än att existera då, stressen över avslaget var skyhög och kroppen kraschade fullständigt. Under min mångåriga sjukskrivning hade jag dessutom försämrats gradvis av upprepade tester, utredningar och behandlingar. Så jag visste att min oro var befogad.
Alla klarar inte att ta sina ärenden vidare till domstol tyvärr. Det finns många som av olika orsaker tvingas finna sig i Försäkringskassans felaktiga avslag och avstå en rättsprocess. Hade jag varit ensamstående hade jag förmodligen varit en av dem, och om vi inte haft råd med jurist hade vi förmodligen inte heller klarat av att driva ärendena själva. Tyvärr finns det inte några garantier att Förvaltningsrätterna följer de vägledande domar om objektiva fynd som finns. Jag vet många fall där Förvaltningsrätten valt att gå på Försäkringskassans linje.
Genom mitt förra inlägg ville jag lyfta bevisjakten oss dess konsekvenser, och den etiska aspekten som jag helt och hållet saknar i diskussionerna kring sjukförsäkringen. Hur mycket extra medicinskt obefogade tester och utredningar är egentligen etiskt försvarbart att genomföra? Skulle exempelvis en läkare säga stopp om Försäkringskassan krävde upprepade röntgenundersökningar som inte hade ett medicinskt syfte? Var går gränsen? Vilka risker är vi beredda att ta? Och vem har ansvaret för när människors hälsa försämras?
Jag ser hela tiden personer med Myalgisk Encefalomyelit (ME) grubbla över dessa extra tester och utredningar. Över vad de kan göra för att kan öka bevisbördan och slippa ur Försäkringskassans klor. Vi får dessutom inte glömma att i många fall är det faktiskt Försäkringskassan som kräver en viss utredning och samtidigt hotar med indragen eller utebliven ersättning om man inte deltar. Människor tvingas svåra risker mot varandra. Raserad ekonomi, kostnader för mat och boende, försämrad hälsa.
Hur kan man få läkaren eller att Försäkringskassan att förstå? Ska man ta ut sig inför besöket och redan ha ansträngningsutlöst försämring (PEM) när utredningen startar för att resultatet ska bli rättvisande? Trots att utredningen i sig själv är en risk även om man är i sin ”bästa form”. Många vet av erfarenhet att ingen hänsyn kommer tas till att försämringen kan komma fördröjt och att testen eller utredningen därför kommer bli missvisande. Det är så absurda saker att ställas inför. Och personer med ME hamnar där väldigt ofta.
Så här beskriver Niklas Altermark problemet i sin text om den pågående forskningen om kroniskt sjuka som får avslag på sjukpenningen. Han har hittills djupintervjuat 30 personer med ME:
”Det står klart att avslagen motiveras på snarlika sätt. För det första får i princip alla reda på att det saknas ”objektiva fynd” som stöder att personen de facto är sjuk. Det räcker här inte med en diagnos från läkare och medicinsk expertis från de kliniker som specialiserat sig på ME. I flera fall har personerna som jag intervjuat blivit skickade på en arbetsförmågeutredning (AFU) som ska ge Försäkringskassan underlag för beslut. I nästan samtliga fall har dessa bekräftat att personerna har mycket stora nedsättningar av arbetsförmågan, vilket Försäkringskassan emellertid har bortsett från i sina beslut. I vissa fall har personer känt sig pressade att gå med på en AFU trots att detta riskerar att leda till långsiktiga försämringar av sjukdomen. Men om man inte genomför de test som ingår så kommer detta att tolkas som att man vägrar att undersökas, vilket talar till den sökandes nackdel. Det är också vanligt att sökande har bifogat expertutlåtanden och kompletterande underlag för beslut, som inte kommenteras i besluten om avslag. Detta skapar en känsla hos de sökande att det i princip inte går att få ansökan om sjukpenning godkänd, oavsett vilka underlag man förser handläggaren med.”
Jag kan inte låta bli att undra hur många av oss med ME som har försämrats i vår sjukdom under jakten på bevis till Försäkringskassan. På grund av utredningar och tester som inte utformats med ME i åtanke. Hur många av oss som hade kunnat leva ett mer aktivt liv om hänsyn hade tagits till PEM vid de utredning och den behandling vi genomgått.
ME kommer i olika svårighetsgrader. Men även de mildast sjuka ändå är så begränsade av sjukdomen att deras aktivitetsnivå är halverad jämfört med när de var friska. De svårast sjuka lämnar aldrig sin säng och behöver hjälp med allt. Jag tänker att oavsett om det skulle finnas utrymme för vissa att pressa sig igenom ytterligare utredningar och tester är det verkligen inte försvarbart att förvänta sig att människor ska tvingas delta i sådant som riskerar att göra sjukdomen ännu svårare. Men vem vågar avstå?
Denna bevisjakt är ju, förutom att vara totalt oetisk, kontraproduktiv och leder definitivt inte till att någon närmar sig arbetsmarknaden.
Känner du igen dig i den orimliga hetsjakten efter objektiva fynd? Har du blivit uppmanad att göra tester/utredningar enbart för att blidka Försäkringskassan? Vill du berätta om vilka konsekvenser det fått för dig? Jag publicerar gärna din berättelse här på bloggen. Alla perspektiv är välkomna och jag tar därför också gärna emot berättelser från vårdpersonal.
Fyll i formuläret här nedanför. Glöm inte att uppge din e-post om du vill att jag ska kunna kontakta dig. Du behöver inte uppge ditt namn utan kan skriva anonymt eller under pseudonym. Jag kommer inte publicera berättelser som innehåller utelämnande detaljer om andra människor, ej heller sådana som innehåller rasistiska eller ableistiska påhopp. Jag förbehåller mig rätten att välja ut vilka berättelser jag publicerar.
Fler inlägg om Försäkringskafka
BIld av Gerd Altmann från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 