Sex allmänläkare skriver en debattartikel om sjukförsäkringen i Svenska Dagbladet den 10/7-19 ”Försäkringskassan saboterar för oss läkare”. Först blir jag glad att fler än vi sjuka protesterar, men när jag läser fylls jag först av sorg, sedan av en stark skräck. Och jag tänker: Måtte ingen tycka detta är en rimlig analys av dagens problem. Men så ser jag att flera tycker just det. Läkare som anser att förslagen är rimliga och bra. Tankarna virvlar. Hjärtat sjunker…
Jag känner sorg för att texten så tydligt speglar vilka konsekvenser Försäkringskassans avslagshysteri får i ett vidare perspektiv. Att patienter som har fått problem med Försäkringskassan också betraktas som ett problem för vården, och att detta hotar att påverka patient-behandlarrelationen negativt och i förlängningen även den sjukes möjligheter till adekvat vård. Det blir så tydligt att sjukförsäkringens rättsosäkerhet bidrar till en bristande patientsäkerhet.
Allmänläkarna bakom artikeln gör bedömningen att den nu uppkomna situationen beror på försäkringskassehandläggarnas brist på utbildning. Deras förslag på lösning är att initialt ge läkaren i primärvården hela makten och ansvaret för sjukpenning, för att sedan lämna över detta till Försäkringskassan.
”Det som krävs är att kunskapen, kontrollen och ansvaret läggs hos en och samma aktör. Ett sätt att genomföra detta är att låta läkaren ha makten och ansvaret för sjukskrivningen, åtminstone initialt. Försäkringskassan ska inte kunna underkänna intyg på medicinska grunder och läkaren ska inte behöva rättfärdiga sjukskrivningen för medicinskt oskolade. Det vore också lämpligt om Försäkringskassan tog över ansvaret för sjukskrivningen efter en viss period och då också tog ansvaret för den medicinska delen. Det innebär att Försäkringskassan skulle få använda egna läkare för undersökning och bedömning av sjukdomstillståndet. Det befriar primärvårdsläkaren från denna börda och låter oss använda våra resurser till att istället möta fler patienter.”
Artikelförfattarnas analys av situationen gör mig fullkomligt skräckslagen. För de verkar ärligt talat mer bekymrade över att handläggare som saknar medicinsk kompetens överprövar deras egen medicinska bedömning, än att Försäkringskassan ger orimliga avslag till personer som uppenbart saknar arbetsförmåga. De är bekymrade över att Försäkringskassan sabbar för läkarna, inte för patienterna. De verkar dessutom helt övertygade om att läkare anställda av Försäkringskassan skulle ta mer korrekta och rättssäkra beslut än de medicinskt outbildade handläggarna. Som att dagens problem med sjukförsäkringen enbart skulle grunda sig i inkompetens.
Ni får ursäkta, men efter att under ett antal år manglats i försäkringskafkans maskineri litar jag inte ett ögonblick på att läkare anställda av Försäkringskassan och underställda dess ledning och politiska direktiv skulle ta andra beslut än de ”medicinskt okunniga” handläggarna. Jag tror tyvärr att det kommer gå alldeles utmärkt att fortsätta ge avslag med hänvisning till att det saknas objektiva fynd eller att patienten kan klara ett normalt förekommande hittepåarbete, även om Försäkringskassans läkare skulle ha ansvaret för beslutet. Artikelförfattarna verkar helt ha missat att medlemmar ur deras egen yrkeskår i allra högsta grad är en del av dagens problem med sjukförsäkringen. Att de som försäkringsmedicinska rådgivare plockar isär, förminskar och förvränger informationen i sina läkarkollegors medicinska underlag för att ge handläggarna legitima skäl att avslå.
Behovet av att vara sjukskriven är en sak, att få ersättning för inkomstbortfall från sjukförsäkringen är en annan. I artikelförfattarnas förslag skiljs ej dessa två behov åt. Men vad kommer hända om Försäkringskassans läkare är de som ska ha ansvar för utredning och sjukskrivning medan vården har ansvar för behandling och rehabilitering? Är inte risken stor att detta förslag bara skapar ytterligare behov av samordning? Ger fler instanser som riskerar göra motstridiga bedömningar? Genererar ännu fler sprickor i systemet där personer med komplexa problem riskerar att fastna? För sjukskrivningens omfattning och längd hör ju i allra högsta grad ihop med vad utredningar visar, och vad rehabiliteringsåtgärder får för resultat. Vem ska göra den sammantagna behovsanalysen? Eller menar artikelförfattarna att Försäkringskassans läkare ska ha ansvar för all vård och rehabilitering för personer som saknar arbetsförmåga? En annan viktig fråga är hur dessa försäkringsläkares bedömningar kommer påverkas av det politiska läget?
Detta verkar nämligen helt ha gått författarna till artikeln förbi, alltså vilken påverkan politiska direktiv om sänkta sjuktal har haft på den nu rådande situationen i sjukförsäkringen. Med ökade avslag och striktare krav på innehållet i de medicinska underlaget som följd. Inspektionen för socialförsäkringen har konstaterat* att ändringarna i regeringens styrning av Försäkringskassan med målet om ett sjuktal på 9.0 har medfört att myndighetens interna styrning bytt fokus, vilket i sin tur påverkat handläggarnas beslut. Detta torde ju även gälla övriga anställda som på något sätt är inblandande i bedömningen av rätt till sjukpenning. Ingen undantagen.
Det är inte medicinskt outbildade handläggare som har makten över sjukpenningen – utan politiker, generaldirektörer och chefer tillsammans med Försäkringskassans anställda jurister och försäkringsmedicinska rådgivare. Det är därför inte rimligt att skylla problemen med dagens sjukförsäkring på handläggarnas brist på kompetens.
Men jag får tyvärr uppfattningen att de debatterande allmänläkarna i första hand vill bli av med ett problem, inte lösa de bakomliggande orsakerna. De söker lösningar för en ohållbar arbetsmiljösituation och de vill bli av med bördan det innebär att vara sjukskrivande läkare. Göra patienten till någon annans problem. Därför handlar deras förslag inte om att göra sjukförsäkringen mer trygg och rättssäker för den sjuke. För sina patienter. Om så varit fallet hade analys och förslag sett annorlunda ut, och kritiken mot Försäkringskassans orimliga bedömningar hade fått ta en mycket större plats än kritiken mot handläggarens utbildningsnivå.
Artikelförfattarna jämför problemet med en gisslansituation, där patienten får ta konsekvenserna om inte läkaren lyckas kompensera för handläggarens okunskap. Jag skulle snarare säga att vi är gisslan tillsammans läkaren och jag. Fångade i ett politiskt spel. I en jakt på snyggare siffror och minskade sjuktal. Där läkarens försök att kompensera för handläggarens okunskap bara blir ett missriktat försök att förhandla – eftersom den som sitter på makten att förändra läget har en helt annan position.
*Mer information om den politiska styrningens konsekvenser finns i denna rapport från Inspektionen för socialförsäkringen: Förändrad styrning av och i Försäkringskassan – En analys av hur regeringens mål om ett sjukpenningtal på 9,0 dagar påverkar handläggningen av sjukpenning (Rapport 2018:16)
”Ändringarna i regeringens styrning av Försäkringskassan har medfört att myndighetens interna styrning också har bytt fokus. Detta har i sin tur påverkat hur handläggarna tillämpar det regelverk som styr sjukförsäkringen – trots att regelverket inte har genomgått några betydande förändringar under perioden.”
Jag svarar på debattartikeln här på bloggen eftersom min kapacitet inte räcker till att omforma mina tankar efter det format Svenska Dagbladet kräver.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 