Vi är i det här tillsammans!

När jag fick avslag på sjukpenning hade jag redan förstått att det inte var en personlig vendetta. Att det drabbade mig i allra högsta grad, men att det inte var riktat mot mig personligen, egentligen. Att det var fel på systemet, inte mig eller min läkare.

Det var mitt i kaoset en stärkande faktor. Något som hjälpte till att hålla mig över ytan. Jag klamrade mig fast vid vetskapen om att jag inte var ensam i det här. Att det var andra som upplevt samma sak, både före och efter mitt avslag. Vi var, och är tillsammans i det här.

Men det tände också en vrede i mig. Som fortfarande brinner. Som ökar i styrka för varje absurt avslag jag får berättat för mig. För varje floskelspäckat försvarstal från politiker och myndighetsgeneraler jag hör. En vrede som får mig att slåss istället för att frysa fast.

Att jag förstod att kampen gällde fler än mig var viktigt för hur jag tog mig an min egen kamp. Eller det var viktigt för oss båda. För både mig och min man, som är den som fått processa mitt ärende. Vi tänker att det vi gör för mig nu, i slutänden kan vara viktigt för fler.

Mitt första avslag kom i samband med den första stora avslagsvågen efter regeringens 9,0-mål. Då det fullkomligt haglade avslag i grupperna där många långtidssjukskrivna höll till. Chock och förfäran blandades med en enorm ilska. Och avslagen har bara fortsatt, i oförminskad styrka.

Mängden avslag och likheten i Försäkringskassans formuleringar och motiveringar gjorde att många i dessa sammanhang ganska snart greppade att något var riktigt fel systemet. Och på detta sätt kunde vi hjälpa varandra och de som fortsatt fick avslag.

Jag tror att fler skulle må bra av att tänka att ett avslag inte är en personlig kränkning eller vendetta, även om man drabbas personligen och att själva avslaget är kränkande mot ens person. Läkare som får intygen de skriver ifrågasatta och avfärdade till exempel.

Allmänläkarnas debattinlägg om sjukförsäkringen i SvD gjorde mig så oerhört besviken på många sätt. För de verkar ha fastnat i att detta är en personlig vendetta mot dem själva. Orkestrerad av okunniga handläggare.

De lägger allt fokus på att lösa _det_ problemet. Men om de inte sett kraven på sjukintygen och de ökade avslagen som en personlig vendetta kanske både deras analys och deras förslag på lösningar sett annorlunda ut. Jag hoppas det i alla fall.

Naturligtvis inser vi sjuka att de ökade avslagen och kraven på bevis riskerar att göra läkarkårens arbetsmiljö ohållbar. Konstigt vore det väl annars. De striktare bedömningarna gäller ju alla sjuka, inte bara de som får avslag i slutändan.

Men tyvärr får många läkare oss patienter att känna att det är vi som är problemet. Att deras jävliga arbetsmiljö är besvärliga patienters fel. Där problem med Försäkringskassan blir ett rött skynke som riskerar att göra vården negativt inställd till patienten.

När lösningen presenteras som att sjukskrivningar ska skötas av Försäkringskassan allena är det att öka kaoset för oss sjuka med en miljon procent. Det blir ett svek. Som att de enda som stått på vår sida nu vill knuffa oss över oss till fienden.

Jag hade önskat att allmänläkarnas protester i en högre grad hade handlat om vad deras patienter utsätts för som kollektiv – de fullkomligt orimliga kraven på bevis och de helt orimliga avslagen. Istället för att låta deras egen orimliga arbetsbörda komma i första hand.

Om de förstått att problemet inte är en plötsligt uppkommen kompetensbrist hos handläggare hade vi kunnat göra en gemensam kamp av det här. Peka på systemfelen tillsammans. En enad röst med en mängd orimliga krav och avslag i ryggen.

För vi drabbas ju av samma systemfel. Både patient och läkare. Av politikens jakt på snyggare siffror och minskade kostnader. Av synen på sjuka som lata, manipulerande lögnare. Fuskdebatten som gömmer besparingsiver bakom en fasad av bekämpning av bidragsfusk.

Men en debatt där läkare fokuserar på andras inkompetents och patienter som en börda gör de sjukas kamp ännu svårare. Ensamma klämda mellan vården och Försäkringskassan som är påhejade av politiker som vill få samhället att tro att minskade sjuktal betyder en friskare befolkning.

Så snälla vänd blicken från diskussionen om dåliga läkarintyg och handläggares okunskap till det som är den verkliga orsaken: Systemets brister. Sparivern. Jakten på politiska fördelar. Girigheten. Makten. Arbetslinjen. Föraktet. Och Ableismen.

Amen.

---

BIld av Himsan från Pixabay