Jag skulle vilja skriva lite om mitt skrivande. Igen. För det är en så talande illustration över hur jag tvingas leva mitt liv. Och hur jag faktiskt har lyckats med att anpassa en för mig livsviktig aktivitet.

Texten du läser är slutresultatet av en lång och ofta ganska komplicerad process. Jag förstår att det kanske är lätt att tro att texterna bara flyter ur mig och att jag skriver långa välformulerade texter rakt upp och ner i en följd. Att min hjärna är ett väloljat maskineri som producerar publicerbara texter på löpande band. Men nej. Inte alls faktiskt.

Någon enstaka gång, ofta under inflytande av ilska, rinner en text ur mig hel och hållen. Men det är mycket sällsynt och handlar alltid om sådant jag grubblat länge på. Jag kan ha en ganska klar bild av vad jag vill skriva om, men processen är lång och omständlig på grund av att min kapacitet är så begränsad att den inte räcker till långskrivande.

Mitt skrivande är i de allra flesta fall uppbyggt i små skvättar. Av tankar och ord jag funderar över i min ensamhet och sedan klottrar ner i min telefon. Lite i taget. Långsamt. Osammanhängande. Reflektioner över min situation eller över något jag läst. Saker jag i friskt tillstånd säkerligen skulle diskuterat med vänner eller kollegor.

Ofta grubblar jag över saker jag upplever, som saknar ord för att beskrivas men som verkligen behöver förklaras. Sådana texter blir oftast inte klara. Men tankearbetet kanske jag använder i ett senare skede, i en annan text, när jag funderar ytterligare en tid. Funderat. Grubblat. Mött på nya situationer som belyser dilemmat.

Jag kan inte alls skriva på beställning. Utan mitt skrivande bygger på att impulsen kommer inifrån mig själv, som en reflektion över eller reaktion på något som berör mig. Jag kan inte pressa mig, inte skriva mot en deadline eller efter andras önskemål. Frihet från förväntningar, även mina egna, är en absolut förutsättning. Likaså mitt tempo, och mina anpassningar.

Att jag skriver ner saker direkt när jag tänker på dom är nödvändigt, för mitt minne är inte alltid så samarbetsvilligt. Jag kan inte spara tankar i huvudet till senare. Inte tänka klart först och sedan skriva. Jag bygger min text, en skvätt i taget. Klipper och klistrar. Möblerar om och raderar. Tydliggör och skriver om.

Jag använder min telefon till det mesta skrivandet. Oavsett om jag använder den eller min laptop halvligger jag i min säng. Men jag försöker minimera tiden med datorn eftersom hjärntröttheten ökar drastiskt med skärmens storlek. Korta stunder i taget med långa pauser emellan. Skvättskriver med minsta motståndets lag.

Det svåraste är att slutredigera en text, för jag har så svårt att hålla en röd tråd både när jag pratar och i mina tankar. Jag kämpar verkligen för att förstå om det jag skrivit är begripligt för någon annan. Delen att lägga in och slutföra texten i bloggverktyget är alltid den mest krävande. För det gör jag på datorn. Då vill jag att tankearbetet är klart.

En del av er verkar tänka att det är när texten är publicerad som arbetet kan börja. Jag får ofta uppmaningar och frågor om att göra något mer med mina texter: Att skicka dom till media och makthavare eller att samla dom till en bok. I dagsläget finns inget utrymme till detta alls. Bara tanken på arbetet som skulle krävas räcker tyvärr för att göra mig överbelastad.

När texten är publicerad har jag nämligen presterat mitt yttersta. Mitt max. Ofta räcker inte min kapacitet inte ens till att svara på era kommentarer eftersom kommunikation kräver så mycket mer än mitt enkelriktade skrivande. För mig innebär publiceringen att jag kommit ytterligare ett steg i min egen tankeprocess, att jag kommit vidare.

Därför är det viktigaste arbetet redan gjort när jag publicerat texten. Jag skriver för min egen skull. För att jag har behov att sätta ord på saker, förklara något eller protestera mot något. Höja min röst. Jag väljer att publicera mina texter för att jag har förstått att de kan ha betydelse för någon annan. Och för att det numera är mitt enda sätt att kunna påverka.

När texten är publicerad lämnar jag över stafettpinnen till dig. Och jag hoppas att du lämnar den vidare till någon annan om du tycker att mina texter är värda att spridas. Att du tar ditt ansvar, och gör det du kan om det finns någon du anser bör läsa. Inte för att jag har behov av uppmärksamhet, utan för att jag tycker att det jag skriver om behöver uppmärksammas.

För vissa saker får inte stå oemotsagda och våra röster saknas i så många sammanhang.

BIld av relexahotels från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.