Det finns sådant jag tänker mycket på. Men som är så komplext och svårt att formulera sig kring att det aldrig, eller i alla fall mycket sällan blir några (publicerbara) texter om det.

Vissa saker som jag tidigare sett med ett utifrånperspektiv har jag nu egen erfarenhet av. Där mitt nuvarande inifrånperspektiv bekräftar mina tidigare yrkesreflektioner. Men på grund av att jag numera lever med det jag tidigare betraktade utifrån, räknas jag som mindre trovärdig när jag uttalar mig om det. Märkligt då det faktiskt borde vara tvärt om eftersom jag nu sitter med dubbel kunskap och erfarenhet.

Som yrkesverksam arbetade jag inom vården – privat, i landsting och i kommun – både som ”outbildad”, student och som leg arbetsterapeut inom olika verksamheter och med olika åldrar. Jag arbetade också under flera år inom barnomsorg, skola och fritidshem både som vikarie i själva verksamheten och som leg arbetsterapeut i ett flerårigt projekt där målgruppen var förskola till och med årskurs 9. Många saker skilde sig åt mellan de olika verksamheterna och verksamhetsområdena, men vissa saker har varit genomgående.

En sådan sak har varit synen på mottagaren. Patienten, klienten, brukaren, eleven, eller vad man nu hade valt för benämning. Även om det sällan sagts rakt ut så har jag upplevt att jag förväntats ha en distans till den jag möter, att jag ska betrakta mig som överlägsen, och den allmänna inställningen till arbetet har oftast varit väldigt hierarkisk. Både i relationen mellan olika yrkeskategorier och i verksamheten som helhet. De jag i mitt arbete varit satt att möta har ansetts ha en lägre ställning, inte en jämlik, och deras tankar, känslor och erfarenheter har räknats som mindre värda i jämförelse med personalens. Eller de så kallade experternas. Det mesta har varit outtalat – men det har alltid funnits personer som varit öppet föraktfulla mot personer längre ner i hierakin.

Det här har retat mig något vansinnigt och jag har därför ofta hamnat i situationer där jag blivit språkrör, talesperson eller medlare för den jag varit satt att jobba med. Jag har stridit för att mina patienter, elever, brukare etc. ska få det de har rätt till. Att de ska bli lyssnade på. Att deras ord och erfarenheter ska räknas. Att de ska ha makten i sina liv. Jag har varit den jobbiga kollegan som alltid frågat ”vad säger patienten/eleven/brukaren om det?” när någon verkat ha väldigt starka åsikter i fallet jag varit på väg att ta mig an, och jag har varit mån om att ta med i beräkningen vad olika beslut får för konsekvenser i mottagarens liv.

Skrämmande många gånger har det inte ens funnits någon som har frågat mottagaren om det som är på gång. Ingen som varit beredd att försöka förstå inifrånperspektivet. I stället har man antagit och tolkat. Beslutat om åtgärder utifrån rena gissningar om vad personen tänker och känner. Intagit den professionella distanserade rollen och beslutat vad som är bäst helt över huvudet på den det gäller. Man verkar ha byggt sina antaganden på fördomen att den som är sjuk, funktionsnedsatt (eller ung) inte är kompetent nog att förstå sitt eget bästa. Att de friska, normfungerande ”proffsen” alltid vet bättre.

De som hävdat sin egen rätt eller på något sätt försökt göra sin röst hörd i sitt eget ärende, har oftast blivit motarbetade. Kallats motsträviga, besvärliga och till och med aggressiva. Viftats undan med att de inte förstår, att de är för unga, gamla, skadade, sjuka, dementa etc. Att ”vi vet bättre” efter devisen: ”Rätta dig i ledet och gör som vi säger, så blir det bra”. Den personal som visat att de stått på mottagarnas sida har fått samma bemötande. Det är som att det är någonting oerhört provocerande i att hävda att den med inifrånperspektiv har en avgörande kunskap om sitt liv och sin situation som andra saknar. Att den levda erfarenheten också har ett värde. 

Jag har otaliga exempel på det här från min yrkesverksamma tid. Och numera också minst lika många utifrån mina egna upplevelser och mina vänners erfarenheter. Från vården och skolan. I mötet med Försäkringskassan och andra myndigheter. Det skrämmer mig. Maktlösheten i att bli förbisedd, att inte bli lyssnad på, utdömd på grund av sin låga ställning, är fruktansvärd att leva med. Nu är jag ju sedan ganska många år inte längre en del av det professionella yrkessammanhanget som anställd. Men genom traditionella och sociala medier följer jag ändå samtidens samtal. Personal i vård och skola. Myndighetsföreträdare. Politiker. Jag ser gång på gång exempel på där inifrånperspektivet ratas och till och med hånas. Och det jag mött i korridorer och personalrum ventileras nu helt öppet.

Något av det mest skrämmande är att se hur detta hierarkiska tänkande speglar av sig i samtalen om krisen i välfärden. Hur välfärdsarbetarna pekas ut som de som betalar det högsta priset för nedskärningarna. Där personalens maktövertag helt g(l)öms bort och det enda som lyfts är den egna maktlösheten gentemot de som är överordnade i hierarkin. Samtidigt förminskas konsekvenserna för mottagarna (”patientsäkerheten är inte hotad” är en klassiker vid det här laget) och de görs till hackkycklingar i debatten. Delges skuld för personalens dåliga arbetsmiljö. Får veta att de gör fel, är fel, så besvärliga och alltför krävande.

Ibland går det så långt att det på allvar låter som att vården vore bättre utan patienter och skolan utan elever. Att de egentliga mottagarna bara stör och är i vägen. Bidrar till en ohållbar arbetsmiljö. Framför allt när det gäller oss som inte följer normen. Vi som genom våra sjukdomar och funktionsnedsättningar tvingas vända upp och ner på hur saker ”borde” göras. Jag vet att jag kanske upplevs provocerande nu. På gränsen till raljerande. Och att min text är väldigt generaliserande. Om du upplever det så vill jag säga: Jag VET att det finns människor som arbetar i välfärden som inte beter sig så här, och ni kan naturligtvis bortse från denna text. Men jag är så less på att människor med den här attityden tar så stor plats i diskussionen och att deltagarna i offentliga samtalet i så hög grad ignorerar oss som är totalt beroende av en fungerande välfärd.

Jag är så less på att se oss reduceras till ett problem som någon annan ska lösa utan vår inblandning. Less på att vi bemöts som mindre vetande, mindre trovärdiga. Less på ignoransen. Låt oss få vara de kompetenta människor vi är utan att våra behov för den skull förminskas. Och låt oss få det stöd vi behöver utan att vi alltid måste kriga för det!

Läs också gärna detta inlägg av bloggaren Funkisfeministen om att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad.

BIld av fumingli från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.