Finansminister Magdalena Andersson skriver på sin facebooksida att vi har en ”konjunkturavmattning” framför oss. Hon förklarar att det inte är detsamma som en lågkonjunktur utan handlar mer om ett normalt konjunkturläge. Hon frågar sig om Sverige är förberett på en avmattning, och svarar med att berätta att regeringen bedrivit en ansvarsfull finanspolitik de senaste åren som skapat utrymme att möta den.

”Vi har ordning och reda i våra offentliga finanser och statsskulden är den lägsta sedan 1977.”

Finansministern lyfter fram att vissa menar att en ekonomisk avmattning kräver att man måste prioritera det viktigaste. För regeringen är detta:

”Ett starkare samhälle. I den kommande budgeten kommer det handla om fler i arbete, en starkare välfärd i hela landet, bättre ekonomi för pensionärer, bättre miljö och en ambitiös klimatomställning som alla, i hela landet, kan vara med på. Vi ökar också resurserna till trygghet och säkerhet, vilket har ett brett stöd i svensk politik.”

Jag kan inte låta bli att känna mig lite bitter, för en sak som faktiskt bidragit till minskade kostnader för samhället är att färre människor har tillgång till en fungerande sjukförsäkring idag. Allt är enligt samma regerings väl utstakade plan.

Den 29 januari 2016 publicerades en debattartikel av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och Socialdemokraternas gruppledare Tomas Eneroth i Aftonbladet med anledning av att den bortre gränsen i sjukförsäkringen avskaffades. Samtidigt presenterar de ett nytt mål för sjukpenningtalet, det som senare i folkmun kommit att kallats ”niokommanoll”:

”Utvecklingen med den ökande ohälsan och de stigande sjuktalen är en av regeringens mest prioriterade utmaningar. Därför har regeringen satt upp ett ambitiöst mål. Sjukpenningtalet ska vara maximalt 9 dagar år 2020. Målet motsvarar 14 miljarder i lägre utgifter och 70 000 färre sjukskrivna jämfört med Försäkringskassans senaste prognos. Det är 70 000 människor som inte behöver bli sjuka. Det är 14 miljarder som i stället kan investeras i jobb, skola och välfärd.”

Vad som hände sedan var inte att människor blev friskare, utan att avslagen på sjukpenning ökade dramatiskt. Allra störst var den i gruppen som varit sjukskrivna längre än att halvår till ett år, bland de människor som alltså var på väg att nå den tidigare men nu borttagna bortre gränsen för sjukförsäkringen.

Angående borttagandet av stupstocken skriver Strandhäll och Eneroth:

”Mellan januari 2010 och oktober 2015 har över 100 000 utförsäkringar skett i Sverige. Många har utförsäkrats två gånger och under det senaste halvåret har många tvingats lämna ersättningen en tredje gång. Sjukdomar låter sig inte styras av tidsgränser. Bakom varje siffra finns en människa, ofta en kvinna. En mamma, syster eller dotter.”

Att det mellan 2016-2018 är nära 130 000 människor som fått avslag på första ansökan om sjukpenning eller indrag av sjukpenningen under pågående sjukskrivning talar man väldigt tyst om från politiskt håll. Jag är en av de som fått avslag. Många med mig har från ena dagen till den andra förklarats fullt arbetsföra trots svåra begränsningar i vardagen som fram tills avslaget krävt långvarig sjukskrivning. Till skillnad från personerna som tvingades ur sjukförsäkringen genom stupstocken förväntas vi direkt återgå till (heltids)arbete utan vidare stöd. Vår arbetsförmåga är inte längre nedsatt, som om de begränsningar våra sjukdomar ger oss mirakulöst raderats ut.

Ett starkare samhälle med en starkare välfärd är enligt Magdalena Eriksson regeringens prioritet. Och jag kan inte låta bli att känna att det är på de mest utsattas bekostnad. På svårt sjuka människors bekostnad. 2016 talade Strandhäll och Eneroth om 14 miljarder som kunde sparas in på sjukförsäkringen. 14 miljarder att investera i jobb, skola och välfärd om sjuktalen sjönk tillräckligt fort. Och sjuktalen har sjunkit i enlighet med det uppsatta målet, i förväntad takt. Men inte för att människor fått en bättre hälsa, utan på grund av att de av olika anledningar inte längre bedömts ha rätt till sjukförsäkring.

Jag kan inte låta bli att koppla det här till Niklas Altermarks text om sin pågående forskning:

 ”I min forskningsstudie undersöker jag människor med kroniska sjukdomar som blivit utförsäkrade. Hårdare bedömningar ska hjälpa dessa att slippa bidragsberoende och återgå i arbete. Mina intervjuer visar emellertid en helt annan verklighet – ekonomisk misär, förvärrad hälsa (vilket innebär att man kommer längre bort från arbetsmarknaden), självmordstankar och en ofta total känsla av hopplöshet./…/Jag tror inte att beslutsfattare har planerat att sätta de här människorna i vad som måste beskrivas som en närmast omänsklig situation. Jag tror snarare att detta handlar om att man aktivt kultiverar en viss sorts liv – det arbetande livet – och passivt accepterar eller ignorerar konsekvenserna för de som faktiskt inte kan möta dess krav. De är priset man betalar men talar tyst om, en slags slaggprodukter för ett samhälle som håller sig med väldigt bestämda och snäva idéer om hur ett liv ska vara. De här människorna är inte döda, men de lever i ett system som gör det omöjligt att leva.”

Att prioritera något innebär alltid att man prioriterar bort något annat. I det här fallet prioriterar regeringen friska arbetsföra människor framför svårt sjuka människor som inte kan arbeta. De senare blir nödvändiga slaggprodukter i ett system som anser att det arbetande livet är mera värt att värna om. En del av det Andersson kallar en ansvarsfull finanspolitik. Ett svinn de kallt räknat med. Bo Jangenäs, tidigare gd på Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring, och Berndt Molin, tidigare analyschef på Arbetsförmedlingen menar i en debattartikel i Svenska Dagbladet 26/7-19 att det här handlar om långvariga systematiska neddragningar:

”Minskade ersättningar till sjuka och arbetslösa i de tre försäkringarna har på dragit ned anslagen mellan 2006 och 2019 med sammantaget 80 miljarder kronor per år – pengar som i stället använts för att sänka skatter för alla andra än sjuka och arbetslösa. Det handlar om systematiska neddragningar./…/De statliga försäkringarna mot inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet håller steg för steg på att krympas utan någon märkbar politisk debatt om vad försäkringarna ska försäkra i framtiden. Inte något riksdagsparti verkar bry sig.”

Men precis som Strandhäll och Eneroth skriver i sin debattartikel är vi sjuka också människor. Som behöver få leva våra liv trots att avsaknad av arbetsförmåga. Trots att vi inte tillfrisknar i det tempo samhället förväntar sig. I min värld bygger ett starkt samhälle på att man tar hand om sina medborgare oavsett hur deras hälsotillstånd ser ut. Att kasta ut normavvikande människor i kylan är däremot synnerligen svagt.

Länkar till citerade texter:

Läs också gärna berättelserna som aktionen 116omdagen samlat på sin blogg. Aktionen syftar till att visa på människorna bakom sjukförsäkringsstatistiken.

BIld av Elias Sch. från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.