Sjukförsäkringsretoriken…

Det finns ett mantra. En fras som återupprepats gång på gång under min sjukdomstid. Jag har fått höra det direkt till mig personligen som motivering till att pressa mig till rehabilitering och arbetsträning, men också i offentliga uttalanden gjorda av företrädare för vård, myndigheter och politik.

”Forskning visar…” är ofta inledningen, som för att ge tyngd och pondus. Öka trovärdigheten. Präglad av åren på högskola och universitet, i en kultur av faktagranskning, har jag om jag kunnat ställt personen mot väggen och frågat efter källan. De jag mött har varit personer som använt sig av frasen i sitt arbete för att motivera sjukskrivna personer till återgång i arbete, men ändå har ingen av dem kunnat ta fram någon forskning som stödjer påståendet, inte heller har de kunnat hänvisa mig vidare. Tyvärr är min kapacitet så begränsad att jag själv har svårt att gräva vidare och leta ursprunget till det här.

Men det verkar helt klart vara en fras många använder sig av – och låter sig styras av – helt utan att egentligen veta något om den egentliga källan.

Jag blev påmind om det här när jag läste en debattartikel i tidningen Arbetet från den 1/8-19 av socialförsäkringsminister Strandhäll. Hon nämnder detta som en bisats, och går till och med så långt att hon hoppar över referensen till forskning, som om det är en allmängiltig sanning:

”Vi vet att tidiga insatser är helt avgörande. Ju längre man är sjuk, desto mindre är sannolikheten att du ska kunna komma tillbaka till arbetet igen.”

Den retoriska frasen handlar alltså om att tidig återgång i arbete skulle ge kortare sjukskrivningar. Jag tvivlar inte på att det finns ett samband mellan längd på sjukskrivning och sannolik återgång i arbete. Däremot är jag är inte så övertygad om att det är just tidsaspekten som är det mest avgörande. En sjukdoms egenskaper påverkar ju behovet av sjukskrivning. Och det säger sig själv att långvariga komplexa sjukdomstillstånd kräver rimligtvis i högre grad längre tid i sjukförsäkringen än sjukdomar som naturligt har ett kortare förlopp. Vid vissa sjukdomstillstånd är det också svårare att ”anpassa bort” funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar än det är vid andra.

Det finns många som driver den här tesen ännu längre och menar att all sjukskrivning är av ondo. Oavsett sjukdomstillstånd. Något negativt och farligt. En risk. Dåligt för hälsan. Som ska användas i så låg utsträckning det bara går så människor inte fastnar där. Med restriktioner. Som att sjukskrivningar alltid riskerar att missbrukas som en drog. Att det är nedbrytande och beroendeframkallande. Något som kräver starka incitament för att ta sig ur. Och där tillgången absolut måste begränsas för alla. Sällan talas det om att sjukskrivning faktiskt kan vara alldeles nödvändigt för att läka, återhämta sig och tillfriskna. Eller för att inte bli ännu sjukare.

En sådan här retorik – tillsammans med den om att sannolikheten för arbetsåtergång minskar desto längre du är sjukskriven – är det enkelt att motivera Försäkringskassans ökade avslag på sjukpenning. För med detta synsätt kan de ju till och med hävda att de gör oss sjukskrivna en tjänst när de ger avslag på eller drar in vår sjukpenning. Genom att neka oss tillträde till försäkringen ser de ju till att vi inte ”fastnar i långa sjukskrivningar” (också en av socialförsäkringsministerns favoritfloskler). De verkar faktiskt som de handgripligen försöker öka sannolikheten att vi återgår i arbete genom att göra vår vistelse i sjukförsäkringen så kort det bara går.

Det är bara ett krux med det här.

Sjukdom botas inte av sämre levnadsförhållanden, inte heller av bestraffningar eller hot. Sjukdom är inte viljestyrd och du kan därför varken välja att bli sjuk eller frisk!

Apropå detta med att göra den sjuke en tjänst genom avslag på sjukpenningen ska ni få läsa ett längre citat från en artikel som handlar om synen på ME i relation till sjukförsäkringen i vissa kretsar i Storbritannien:

”The biopsychosocial model, and the assumption that if people who become disabled from conditions like ME adopted the correct attitudes and behaviours they could recover, seems to appeal to politicians looking to cut the costs of disability payments. “Benefits can often make [ME] patients worse” claimed psychiatrist Simon Wessely, one of the originators of the biopsychosocial model of ME, in 1993 in a meeting with a minister for the disabled. If giving disability benefits to patients, such as those with ME, may foster a culture of dependency, then cutting these benefits can be presented as a positive intervention. According to a document promoting the biopsychosocial framework circulated by Lord Freud, the former minister for welfare reform, it is important for those with health problems like ME to “recognise that the sick role is temporary, in the expectation of recovery” and that giving disability benefits to such patients, may foster a culture of dependency.”

Skrämmande resonemang. Men visst känns retoriken igen från diskussionen kring den svenska sjukförsäkringen?

---

BIld av Gerd Altmann från Pixabay