I början av sommaren kunde vi läsa om läkare som protesterade mot Försäkringskassans sätt att hantera sjukförsäkringen. Men inte i första hand på grund av hur deras patienter blir behandlade utan mer ur ett arbetsmiljöperspektiv, hur läkarna själva behandlas av Försäkringskassan och hur detta gör deras arbete omöjligt. Vissa uttryckte sig som att allt relaterat till sjukskrivning var ett problem – och genom att flytta ansvaret för dessa patienter till någon annan skulle deras arbetsmiljö bli drägligare.

Jag reagerade kraftigt och skrev i ett blogginlägg:

”Jag känner sorg för att texten så tydligt speglar vilka konsekvenser Försäkringskassans avslagshysteri får i ett vidare perspektiv. Att patienter som har fått problem med Försäkringskassan också betraktas som ett problem för vården, och att detta hotar att påverka patient-behandlarrelationen negativt och i förlängningen även den sjukes möjligheter till adekvat vård. Det blir så tydligt att sjukförsäkringens rättsosäkerhet bidrar till en bristande patientsäkerhet.”

Jag har känt mig besvärlig för att jag behöver bli sjukskriven. Ibland som en ren belastning för vården. En del av ett arbetsmiljöproblem. Jag har också blivit bortprioriterad på grund av tidsbrist. Det märktes tydligt att jag sågs som ett problem då Försäkringskassan började avslå sjukpenningen. Men det har egentligen funnits där hela tiden. Flera av mina läkare har visat en flathet gentemot Försäkringskassan. Eller, man skulle kunna säga att det känns som de har gömt sig bakom antaganden om vad Försäkringskassan anser om sakernas tillstånd i stället för att stå upp för sin egen bedömning. Jag vet inte om det beror på att de försökt skydda sig själva eller försökt skydda mig. Om de inte vågat säga att jag inte bör vara sjukskriven eller om det är ett sätt att berätta att Försäkringskassan är orimliga. Oavsett har det landat snett. Bara blivit konstigt.

Min första sjukskrivande läkare förklarade att hon inte kunde sjukskriva mej för utmattning, ”för det skulle Försäkringskassan aldrig bevilja”. Hon bedömde att behovet fanns men tänkte avstå att sjukskriva för att hon tog för givet att jag skulle få avslag. En annan läkare förklarade vid ett senare tillfälle att han ansåg att jag behövde sjukersättning men konstaterade i samma andetag att ” Försäkringskassan godkänner inte det vid sådana här diagnoser”. Han antog att jag skulle få avslag och avstod därför att hjälpa mig att påbörja processen, trots att han bedömde att behovet fanns. Efter sex års sjukskrivning fick jag mitt första avslag på sjukpenning, då tyckte min dåvarande sjukskrivande läkare att jag ”måste foga mig efter Försäkringskassans beslut”, och ansåg att ”vården inte hade mer att tillföra”. Trots att hon inte tvekat över behovet av sjukskrivning i första läget sa hon nu att jag var Arbetsförmedlingens ansvar och vården ville med andra ord inte sjukskriva mig längre. Allt på grund av Försäkringskassans bedömning.

Allt detta är exempel på där läkare först gjort en egen bedömning av mina behov men sedan svängt i sin lösning på problemet baserat på att de tror Försäkringskassan kommer göra en helt motsatt bedömning. De har fogat sig efter denna utan att ens försöka gå på sin egen linje. Inte i första hand stått upp för mina behov.

Min första läkare ändrade sig tack och lov efter ett samtal med en kollega och jag hann vara sjukskriven sex år innan Försäkringskassan började krångla. Vad hade hänt med mig om hon bara gått på vad hon trodde Försäkringskassan skulle göra? Sjukersättning har jag fortfarande inte kunnat söka trots att flera läkare sagt att jag borde göra det. För samma läkare har skyllt på tidsbrist och därför inte kunnat hjälpa mig med det sjukintyg jag behöver. Jag vet inte om det beror på att de anser att det inte är lönt att lägga tid på att skriva ett sådant eftersom det är sån liten chans att Försäkringskassan kommer bevilja det – men hur mycket av strul med sjukpenningen hade kunnat undvikas med rätt stöd kring sjukersättning? Efter mitt avslag bytte jag vårdcentral och trots allt vårdstrul har jag lyckats få läkarbesök för att förlänga sjukintyget. Tack vare detta har jag också kunnat överklaga när Försäkringskassan avslagit, och Förvaltningsrätten har gång på gång dömt till min fördel. Domarna visar att Försäkringskassan gjort en felaktig bedömning av mina behov. Tänk om min vårdcentral kunde ställt sig på min sida istället för att anse att jag skulle foga mig efter Försäkringskassans beslut! Så mycket mindre trassel det skulle inneburit för mig. Men det är klart att den aktuella läkarens arbetsbelastning minskade när hon slapp mitt krångliga ärende. Hon flyttade problemet vidare.

När vården agerar så här blir budskapet till patienten att det är lönlöst att ens försöka sjukskriva, ansöka om sjukersättning eller gå vidare med en rättsprocess mot Försäkringskassan. Även om de själva anser behovet finns. De verkar inte förstå att deras brist på stöd faktiskt ökar risken för att patienterna inte får det de behöver och har rätt till.

För mig hade avsaknad av intyg för fortsatt sjukskrivning inneburit att jag inte kunnat ansöka om sjukpenning igen efter den period Försäkringskassan avslagit tagit slut. Det hade i sin tur inneburit att jag inte kunnat begära omprövning av avslaget och ej heller drivit ärendet vidare till Förvaltningsrätten. Hade jag lyssnat på läkaren som tyckte att jag skulle foga mig efter Försäkringskassans beslut hade jag alltså gått miste om flera års sjukpenning. År där jag i så fall stått helt utan försörjning eftersom jag inte heller har rätt till a-kassa. Idag har jag fått rätt i domstol i fyra av fem sjukperioder och väntar på dom för period fem. Försäkringskassan har accepterat domstolens beslut och retroaktivt betalat ut sjukpenningen jag haft rätt till. Inget av det hade varit möjligt om inte jag bytt vårdcentral och läkare efter avslaget.

Att som läkare grunda sina beslut på vad man antar att Försäkringskassan kommer att besluta är både kortsiktigt och rättsosäkert. De fråntar den sjuke möjligheten att ens få sitt ärende prövat av Försäkringskassan och färre felaktiga beslut från Försäkringskassan kommer kunna prövas i domstol. Människor som får avslag på sjukpenning kommer i högre grad gå miste om möjlighet till återhämtning och rehabilitering, för den som bedömts ha full arbetsförmåga har ju inte behov av något av det. Dessutom kommer andra instanser ha högre krav och förväntningar på en sjuk person om hen inte har ett sjukintyg som visar att arbetsförmågan är nedsatt. Långvarig sjukdom kan också få den konsekvensen att du inte är berättigad till A-kassa även om du är inskriven på arbetsförmedlingen enligt konstens alla regler. Och vissa förvägras att ens bli inskrivna på Arbetsförmedlingen på grund av att de inte klarar av det som krävs. Avsaknad av giltigt sjukintyg och oförmåga att söka arbete och få a-kassa kan vad jag förstår innebära att du blir utan försörjningsstöd.

Vården måste förstå att om de bedömer att någon har behov av sjukpenning eller sjukersättning är det bättre med ett intyg som Försäkringskassan avslår än inget intyg alls, även att det kan verka som bortkastad tid för läkaren att skriva intyget där och då. Systemet är komplext och osynkat, och de olika instansernas beslut får konsekvenser i flera led. Ändå bryr de sig de flesta bara om vad som händer i sin egen sfär.

BIld av Birgit Böllinger från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.