Ett bättre liv?

Apropå ableism och normer…

I det senaste numret i min facktidning Arbetsterapeuten fanns en annons från ett hjälpmedelsföretag som fick mig att reagera. Och jag tänkte dela mina tankar om den som exempel på antaganden som vi måste ifrågasätta för att komma någon vart med ableismen i vårt samhälle.

Ableism är alltså föreställningen om det normfungerande som överordnat. Det perfekta idealet som alltid ska eftersträvas. Att den som är sjuk eller har funktionsnedsättningar är sämre. Eller att livet automatiskt får sämre kvalitet så fort du inte fungerar som normen föreskriver. Du kan läsa mer om detta i inlägget: Ett antiableistiskt manifest?

Annonsen löd: ”X var 21 år när en stroke förändrade hens liv. Sex år senare är hen på väg tillbaka.” Sedan följer ett citat med reklam för ett hjälpmedel som stöttar personens förlamade hand. Annonsen avslutas med: ”Som arbetsterapeut kan du erbjuda dina brukare ett bättre liv.” Över hela annonsen står det ”ett bättre liv” i versaler.

Det låter väl fint?

Men om man vänder på det lite kan man ju undra om personerna som kallas brukare i detta fallet levde ett dåligt liv innan hen fick sitt hjälpmedel? Ett sämre liv innan hen träffade sin arbetsterapeut? Vad är hen på väg tillbaka till? Ett ”normalt liv”? Är det verkligen okej att hävda att arbetsterapeuter kan erbjuda människor ett bättre liv? Är detta ens förenligt med vår etiska kod?

Jag tycker faktiskt inte att det är vårdens uppgift att värdera människors liv! Att avgöra vad är ett bättre och sämre liv, vem som har bra och dålig livskvalitet. Det är inget som är upp till vårdpersonalen att döma i. Jag erbjöd aldrig till mina patienter ett bättre liv, jag frågade hur de tyckte att deras liv fungerade med de nya livsförutsättningarna. Om hen klarade av att leva som hen ville och behövde. Om någon uttryckte att hen hade ett dåligt liv försökte jag ta reda på vad hen menade med det, och inte pracka på någon mina egna värderingar.

Jag mötte dock väldigt ofta personer som tyckte att deras liv var sämre än tidigare. Som var i kris och sörjde det som gått förlorat. Vissa var helt och hållet låsta i tanken på att livet absolut inte kunde bli bättre om inte allt blev så som det varit innan hen blev sjuk. Men min uppgift var inte att göra deras liv bättre utan att finnas med under vägen mot att hitta sig själv i det nya. Hitta mening och livsglädje. Oavsett om funktionen återkom. Oavsett om aktivitetsförmågan ökade eller minskade. Mycket av det jag gjorde handlade om att finnas till som stöd på vägen i att acceptera de nya livsförutsättningarna.

I etisk kod för arbetsterapeuter står det:

”Målet med arbetsterapi är att stödja personen att göra det hen önskar och behöver, på ett sätt som främjar hens möjlighet att leva ett så gott liv som möjligt. Detta sker med utgångspunkt från personens syn på sin situation, önskemål och behov, samt med hänsyn till möjligheter och hinder i det sammanhang som hen befinner sig i.”

Observera att det alltså är personen själv som ska avgöra vad som är ett gott liv, inte arbetsterapeuten!

Men många tänker i termerna att det friska normfungerande automatiskt är bättre och mer eftersträvansvärt. Arbetsterapeuter icke undantagna. Och visst vissa saker kan jag ju direkt säga att jag skulle föredra för egen del. Jag skulle hemskt gärna bli frisk om det gick, och kunna göra saker utan att hela tiden bli sämre av det. Men det är inte det som är grejen i det här, utan att så många ofta helt oreflekterat förutsätter att för att en sjuk person ska få ett bättre liv så krävs att hen ska bli friskare och för att en person med funktionsnedsättningar ska få ett bättre liv så krävs det att funktionen återkommer. Men ärligt. Detta är i sanning ableismen som talar.

Jag ser ofta friska normfungerande uttrycka saker där den underliggande meningen är:

”Du skulle få ett bättre liv om ditt liv liknade mitt lite mer…”

Men då får jag lust att bara skrika att:

”Nej, jag skulle få ett MYCKET bättre liv om du accepterade mig som jag är…”

För det är ju faktiskt så att ett bättre liv inte nödvändigtvis innebär ett mer normfungerande liv. Det kan lika gärna handla om att andra människor visar att de accepterar mig i befintligt skick. Även om jag avviker från normen. Och för vissa kan ett bättre liv innebära att de slipper pressa sig in i en norm de aldrig kommer passa in i, hur mycket de än försöker.

---

BIld av Bianca Mentil från Pixabay