När det saknas kunskap och erfarenhet hos den jag möter faller mina ord lätt till marken. Det känns som innebörden avdunstar innan den nått mottagaren. Eller fastnar i ett nät av felaktiga föreställningar. Döljs av mottagarens tankar om min situation. Mina ord känns trubbiga. Innehållslösa. Bleka. Som att de saknar mening.

I själva verket är det bristen på respons som är problemet. Bristen på igenkänning och bekräftelse som gör att det jag säger känns platt. Att den jag berättar för inte bekräftar att det jag säger betyder något. Att de fördjupande frågorna uteblir. När det blir tydligt att den andre tror att hen förstår men allt hen gör eller (inte) säger är ett bevis på motsatsen.

Och jag saknar kraften att själv driva på. Förklara på djupet. Protestera mot felaktiga föreställningar. Att ge orden en ny betydelse som stämmer överens med min erfarenhet. När min tid för kommunikation är långt överskriden. När mina symtom skriker så högt att kan inte hör vad jag tänker. När jag tvingas tystna för att inte gå sönder.

Då känns det som vi inte möts. Vårt möte blir ett ickemöte. Vi ser och hör varandra – men når inte varandra. Omständigheterna blir till en tjock mur mellan oss. Ett ogenomträngligt pansar.

BIld av cocoparisienne från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.