Är vi jämlikar?

Jag har sett endel skrämmande resonemang kring det faktum att mannen som hjälpte sin ME-sjuka fru att dö nu dömts till fängelse. Andemeningen är att han inte borde hamna i fängelse för att hans liv som ME-anhörig redan varit som ett fängelse. Han har redan avtjänat sitt straff och borde därför gå fri.

Jag vill inte diskutera själva skuldfrågan i denna text. Mer beröra resonemanget kring straffet och vilka konsekvenser det får. För ärligt gör det mig både ledsen och rädd. Ledsen för att andra tänker att min mans liv med mig kan jämställas med ett fängelstraff. Och rädd för hur den här typen av resonemang till och med hyllas i stället för att ifrågasättas.

För var leder det oss?

Ska jag som sjuk även behöva bära den bördan? Vetskapen om att människor tycker att min sjukdom och mina behov gör min man till en fånge? Ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag behöver hans hjälp? Ska jag behöva känna mig egoistisk för att jag vill att han ska stanna hos mig. Trots min sjukdom?

Tycker du det vore bättre om sådana som jag inte fanns? Om jag valde döden så min man kunde bli fri? För det är faktiskt den yttersta konsekvensen av ditt resonemang.

Min man har fått höra att det vore bättre att han lämnade mig. Att han såg om sitt eget hus och gick vidare. Ser till att han själv har det bra. Som om sjukdom utesluter kärlek? Vad är orden ”tills döden skiljer oss åt” värda idag? Kanske vill du hellre att det ska stå ”tills sjukdom skiljer oss åt”? Att älska bara i lust och lämna i nöd? Tills något går oss emot?

Och är det något fult med att jag vill leva och älska trots att jag är sjuk? Att jag vill vara del i ett sammanhang så mycket jag kan. Är jag hemsk mot alla i min närhet då?

Egoistisk?

Vore det bättre att alla sjuka samlades på en avskild plats i samhället? Isolerade från sin omvärld? Så att anhöriga och friska skulle vara fria att leva sina liv utan att behöva bekymra sig för att möta sådana som oss?

Nä. Vi måste komma bort från resonemanget att livet är över om du blir kroniskt sjuk. Föreställningen om att ett sjukt liv inte är ett riktigt liv. Utan ett mindre värt. Ja, anhöriga har det svårt. Liksom den sjuke. Men ofta gör vårt samhälle det ännu svårare just på grund av föreställningen om att livet tar slut när du blir sjuk.

För det gör ytterst att vi inte värnar den sjukes liv och rättigheter på samma sätt som ett friskt liv.

---

BIld av Tú Anh från Pixabay