Mindre jul?

Idag vill jag lyfta ett sponsrat inlägg från Västerbottens-Kurien som dök upp i mitt flöde i morse. Ett inlägg som fick mig att rycka till. Som gjorde mig arg, för att det sprider ableistisk dynga…

”2018 firade 9-årige Elis julen i skuggan av en extremt aggressiv cancer, och istället för att äta julmat och godis fick han sondmatas. I år är han cancerfri och nu väntar ett riktigt julfirande.”

Är jag inte petig nu som reagerar på det här? Fjantigt löjlig? Hänger jag inte upp mig på småsaker?

Nä, vet ni vad. Det är faktiskt sådana här ”småsaker” som underhåller och göder ableismen. Som cementerar föreställningen om att ett liv med sjukdom och funktionsnedsättningar alltid är ett sämre liv än ett friskt normfungerande liv.

Det går att formulera det annorlunda än att lyfta fram och förstärka att en jul med cancer och sondmatning inte är en riktig jul. Det går att berätta om Elis tillfrisknade utan att säga att livet som sjuk är mindre värt.

Självklart kan det vara stor skillnad för alla inblandade att fira jul med ett svårt cancersjukt barn jämfört att fira jul då barnet tillfrisknat. Men oavsett är VKs ordval olämpligt och en del av ett större sammanhang. Del av ett synsätt.

Av ableismen.

För det finns människor som aldrig kan äta julmat eller godis. Som är beroende av att sondmatas varje jul. Det finns människor som alltid firar jul i närvaron av sjukdom och funktionsnedsättningar. 

Och det finns faktiskt ingenting som säger att våra jular är mindre på riktigt än era.

God Jul till er mina fina vänner! ❤

---

BIld av Welcome to all and thank you for your visit ! ツ från Pixabay