Jag känner mig bara så ledsen idag. Det har inte egentligen inte hänt något särskilt. Jag har haft en fin jul. Visst är jag överbelastad men det påverkar mig oftast inte på det här sättet. Och jag har oftast rätt lätt att vara tillfreds trots svåra omständigheter.

Men det är något med traditioner som får mig känna mig extra udda. Som att friskhets- och funktionsnormer vrids upp till dubbel- eller trippelstyrka tillsammans med det som är tradition. Jag blir ännu mera fel. Ännu mera orelaterbar. Någon som gör andra besvikna.

Traditioner gör människor ännu mindre flexibla. Det finns saker som bara måste göras på ett visst sätt för ”annars blir det inte jul”. Så mycket förväntningar som ska infrias. Personer som ska umgås. Mat som ska ätas. Saker som ska göras. På. Ett. Särskilt. Sätt.

Jag har aldrig varit särskilt traditionell. Men har en familj som är. När jag var frisk (eller mindre sjuk) kunde jag stå ut med andras traditionsbundenhet på ett annat sätt. Bita ihop och pusta ut när det var över. Typ.

Nu skadar det mig så jag måste vara extremt oflexibel kring mina behov. Och känner mig som en bov. Någon som förstör tanken-på-hur-saker-ska-göras. Som gör folk besvikna på ett konstigt plan. Traditionsfrustrerade. Jag förstör bilden. Och jag hatar det.

För det spelar ingen roll hur mycket jag accepterar min situation. Hur mycket jag arbetar på att hitta vägar att göra saker på som inte gör mig sjukare. Hur mycket vi förändrar för att jag ska vara delaktig. Om omgivningen bara vill göra på sitt sätt blir jag skurken ändå.

Den. Som. Gör. Att. Traditionen. Inte. Kan. Upprätthållas.

BIld av Free-Photos från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.