Kan detta vändas emot mig?

Då och då (eller egentligen ganska ofta) hör jag om sjuka människor som är rädda för vad Försäkringskassan ska säga om de får veta vad de gör och hur de lever. Inte för att de är friska och sysslar med bedrägeri, utan för att Försäkringskassans syn på arbetsförmåga är så verklighetsfrånvänd. Det kan handla om allt från att/hur man genomför basala vardagsaktiviteter, att man har fritidsintressen, skriver eller har sociala relationer. Rädslan handlar om att det man gör ska kunna tolkas som arbetsförmåga och att Försäkringskassan ska använda det emot en för att neka eller dra in ersättning.

Hur absurt det än kan låta verkar det som att oron är för Försäkringskassans agerande inte är helt ogrundad. Det handlar alltså inte om en irrationell rädsla hos sjuka personer utan om sjuka människors faktiska verklighet. Jag läste nyligen om en kvinna som var sjukskriven för depression. Under en och en halv månads tid hade hon spelat gitarr och sjungit offentligt vid tre tillfällen. För nöjes skull. För att göra något kreativt som hon tyckte om. För att aktivera sig. Må bättre. Försäkringskassan drog dock utifrån detta slutsatsen att kvinnan hade full arbetsförmåga i ett normalt förekommande arbete och avslog hennes ansökan om sjukpenning. Dessutom blev hon återbetalningsskyldig för den aktuella tiden.

Jag kan bara bekräfta hur absurt det är att leva med vetskapen om att Försäkringskassan anser att jag har full arbetsförmåga samtidigt som varje del av min vardag är svårt begränsad av sjukdom. Att leva med misstänkliggörandet och förnekandet av min verklighet när jag samtidigt inte kan sköta min hygien som jag vill och behöver, varken själv eller med hjälp, när jag är beroende av praktisk hjälp i varje hushållsaktivitet och när jag inte ens kan vara obegränsat social med den familj jag bor med. När det inte ens räcker med att vara mestadels sängbunden, extremt belastningskänslig och inte klara basal ADL utan kraftig försämring, vad krävs då för att få sin sjukskrivning godkänd? Och framför allt vad gör det med människor att leva med dessa kontraster?

Jag försöker att inte bry mig. Men det påverkar mig såklart ändå. På ett djupt och grundläggande plan.

Som innan jul då jag tog fram pepparkaksdegen maken gjort, rullade en korv och skar små kakor så det räckte till en plåt. Jag satt på kökssoffan då jag rullade och skar, och la mig med jämna mellanrum ner och tog paus. Jag visste att jag tog en risk eftersom belastningen det innebar att göra detta troligen skulle ge ett bakslag. För de svåraste konsekvenserna av att göra för mycket kommer efteråt. Men jag ville. Så gärna. Göra lite jul. Så jag valde att prioritera det. Och bakslaget kom naturligtvis med ökad värk, illamående och ännu kraftigare ortostatisk intolerans – och min kapacitet begränsades ytterligare. Ändå tänkte jag: ”Vad skulle Försäkringskassan säga om de såg mig nu? Skulle de bedöma mitt mini-bak som arbetsförmåga?”

I ett arbete finns oftast krav på en viss startkompetens, och saknas det sådana krav så förväntas du lära dig jobbet inom en viss tid. Det tas för givet att du kan läsa, skriva och kommunicera utan problem. Det finns också förväntningar på din kapacitet. Inte bara att du ska klara av att arbeta i en viss omfattning utan också krav på att du ska arbeta i ett tempo som ger ett visst resultat inom en viss tid. Det brukar också finnas förväntningar på att pauser tas vid vissa tider och i en viss omfattning. Med dessa pauser följer ofta sociala förväntningar med närapå krav att äta och samtala med kollegor samtidigt.

Andra outtalade krav är att du ska sköta din hygien, vara hel och ren och om du möter andra människor: vara presentabel och bete dig på ett visst sätt. Kanske finns också krav på att bära arbetskläder eller en uniform som du förväntas byta i ett visst intervall och kanske även tvätta själv, på din fritid. Något annat som ingår i aktiviteten arbete men inte i själva anställningen är att ta sig till och från arbetet. Detta ska synkas med arbetsgivarens förväntningar på vad som är arbetstid. Även flextid och förtroendetid innebär förväntningar och saker att förhålla sig till. Att klara av att förhålla sig till allt det här, även det outtalade, och uppfylla det, är (också) arbetsförmåga.

Men trots att jag har bevisad kompetens inom ett område och till viss del kan förmedla denna, så bevisar det inte att jag har kapacitet nog att använda denna kompetens inom ramen för en anställning tillsammans med uttalade och outtalade krav från en arbetsgivare. Inte heller att det går att försörja sig på det. Mitt skrivande är i princip den enda förströelse och distraktion numera som går att dosera på ett sätt som inte överbelastar mig. Men även om jag kan skriva dagbok, blogga eller kanske någon gång formulera en debattartikel är det inte säkert att jag kan använda skrivandet i en anställning med de förväntningar och krav som följer med det. Precis som att om jag kan värma eller laga mat till mig själv innebär inte det automatiskt att jag kan försörja mig på att laga mat till andra. Dessutom. Att arbeta heltid i Sverige innebär åtta timmar per dag om du arbetar dagtid. Åtta timmar av dygnets 24. Även om du skulle klarar av att vara aktiv åtta timmar per dag innebär inte det att den aktiviteten automatiskt går att byta ut mot arbete.

Att vara vid liv är inte detsamma som att ha arbetsförmåga. Nej, inte ens att leva hyfsat aktivt inom något område och ha aktivitetsförmåga är samma sak som att klara av att arbeta. Arbetsförmåga är förvisso en typ av aktivitetsförmåga – men att ha viss aktivitetsförmåga är ingen garanti för att man klarar av att arbeta.

Att sjuka ska behöva oroa sig för hur man lever sina liv är så absurt. Misstron från samhället och Försäkringskassan är definitivt inget som är gynnsamt för hälsan.

---

BIld av Варвара Резвова från Pixabay