Efter att ha publicerat min förra text skrev jag så här på twitter för att beskriva det jag bär inom mig just nu:.

”Så mycket att bearbeta. Känslan just nu: Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Att jag inte bara vägrade? Gick därifrån? Utnyttjad. Förledd. Psykiskt och fysiskt misshandlad. Kan inte förstå att jag har stannat kvar.”

Det här handlar inte om min man. Inte om någon annan personlig relation heller. Utan om vården. Relationen till vården. Det kumulativa sveket. Den kollektiva misshandeln. Vårdvåldet. Jag vill försöka förstå hur min vårdhistoria har kunnat bli till något så fult och smutsigt. Att jag helst av allt skulle vilja undvika allt vad som har med vård att göra för resten av mitt liv.

För de allra flesta verkar tänka på vården som något neutralt. Något icke-känslomässigt. Något man gör för att det är nödvändigt. Går till läkaren, gapar, får diagnos, behandling och blir frisk. En bra sak. Att jämföra känslorna inför vården, och själva relationen till den, med de som uppkommer vid våld i nära relationer är säkert otänkbart för den stora massan. Men för mig är det inte det.

Jag har länge tyckt mig fånga upp signaler hos mig själv, och andra sjuka med liknande erfarenheter av vården, som påminner om det som beskrivs hos människor som levt eller lever i dysfunktionella relationer. Som blivit fast i en situation som man i efterhand inte kan förstå att man stannat kvar i. Som utsatts för långvarig misshandel. Maktmissbruk. Övergrepp.

När det gäller min egen situation har jag svårt att hitta orden för att förklara det jag varit med om. För vården handlar ju om något annat. En verksamhet om jag sett som god. Något som människor i allmänhet inte tänker kan gå över styr och bli destruktivt. Där mina erfarenheter aktualiserar frågan om gott kan bli ont. Och om det går att tänka att någon med goda intentioner alltid gör gott.

Just nu försöker jag söka kunskap, ord och uttryck i berättelser där människor som tagit sig ur det där destruktiva – relationen eller sekten – förklarar hur och vad det var som gjorde att de stannade kvar. Och vad tiden i det dysfunktionella sammanhanget skapade. Jag tänker att det kanske kan hjälpa mig att komma vidare. Att förstå vilka mekanismer som får mig att känna som jag gör inför vården.

Och i allt detta är det viktigt för mig att tillåta mig att känna mig ”dum i huvudet” för att jag inte sagt ifrån. För jag tänker att det också säger något om vad det här handlar om.

Fler inlägg i denna serie:

BIld av Wolfgang Eckert från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.