Att publicera inlägg om att bli dåligt behandlad av vården, att vården skadat och tillfogat våld, göra jämförelser med våld i nära relation och sekter är jobbigt. Det framkallar i sig själv så mycket konstiga känslor av skam och skuld. Och tankar om att jag överdriver och hittar på. Smutskastar vården. Och faktist en rädsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Min hjärna kommer hela tiden med förslag på förmildrande omständigheter. Om vårdens goda intentioner, om att mina symtom varit luddiga, att jag själv trodde det var stress osv. Jag tänker att jag borde reagerat kraftigare, sagt stopp tidigare och tydligare, stått på mig om behov av utredning. Jag försvarar min förövare och lägger skulden på mig själv. Klassiskt.

Jag försöker stå ut i det. Tillåta mig att tycka det är jobbigt samtidigt som jag intellektuellt förmanar mig själv att jag måste fortsätta ta mig igenom det här nu. Stanna kvar i det jobbiga och sätta ord på det. Lite i taget. Inte bry mig om skammen och skulden. Rädslan. Ta hjälp av människor som känner till historien och som kan validera mig. Som känner mig. Vet vem jag var och är.

I det tror jag också det handlar om att jag behöver fortsätta publicera trots att jag skäms. Trots att jag känner mig naken och försvarslös. Som en (mental) styrkehandling. Ett besked till omvärlden att jag inte tänker tolerera mer nu. Att jag inte tänker tolerera att vi som patientgrupp fortsätter behandlas så här på ren rutin. Fortsätta publicera för min skull, för att jag behöver validering.

Och för andras skull – som bekräftelse på att vi är många och att vi står i detta tillsammans.

Fler inlägg i denna serie:

BIld av Couleur från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.