Detta är en text i en serie inlägg om vården. Om vårdskador och upprepat vårdvåld. Jag försöker bearbeta och förstå vad jag varit med om. Länkar till tidigare inlägg finns längst ner på sidan.
Vet ni? Det är så otroligt befriande att ha fått tillbaka förmågan att skriva om vården igen. Under flera år har jag så fort jag försökt övermannats av kraftiga skam- och skuldkänslor blandade med rädsla, i så hög dos att jag mått fysiskt illa och blivit helt handlingsförlamad. Det har gjort det i princip omöjligt för mig att närma mig ämnet ur mitt eget perspektiv. Att bearbeta det jag varit med om. Däremot har det i viss omfattning fungerat att skriva om vården i det stora perspektivet. Om oss alla. Jag har därför full förståelse om du inte klarar av att läsa det jag skriver, men om du gör det hoppas jag att det också kan hjälpa dig att förstå både din och min situation bättre.
Jag har skämts så för att vården har behandlat mig illa. Det är ologiskt jag vet. Men faktiskt. När jag lyssnat på och läst om människor som upplevt våld i nära relationer eller varit fast i ett destruktivt sammanhang, som en sekt, så är skamkänslorna väldigt framträdande där också. Skammen som kan göra det omöjligt att berätta för någon annan om att mannen slår en. Skammen som gör att man känner sig dum i huvudet för att man gick på en massa lögner. Skammen som grundar sig i att man har blivit manipulerad i att tro att våldet är ens eget fel. Manipulerandet som fått det till att jag är den orimliga. Att min kropps reaktioner är orimliga. Att min kritik är orimlig. Att mina förväntningar är orimliga. En del i min skam handlar också om att jag trots min yrkeskunskap och erfarenheter som legitimerad arbetsterapeut inte har nått fram till vården. Jag (och en del människor runt mig) har någonstans förväntat oss det av mig, att jag ska kunna nå fram och att de ska lyssna.
”Manipulation är en form av psykisk misshandel där den som misshandlar får dig att se världen så som han eller hon vill att du ska se världen.” (posttraumatiskstress.com)
”Att med olika medel få människor att reagera på ett visst sätt utan att de alltid är medvetna om denna påverkan, förrän kanske efteråt./…/Beteenden, åtgärder, förhållningssätt, yttranden osv. som syftar till att på ett försåtligt och ibland bedrägligt sätt få människor att i olika avseenden underkasta sig manipulatören och bete sig enligt denna persons eller grupps vilja.” (psykologguiden.se)
Manipulation är en vanlig och viktig komponent i både våld i nära relationer och i sektnära sammanhang. Men varför tar jag upp det i detta inlägg? Förekommer det verkligen i vården?
Ja, det gör faktiskt det. Jag skulle säga att med maktobalansen som hierarkin och vårdens självklara tolkningsföreträde skapar tillsammans med patientens beroende av vård – följer en stor risk för maktmissbruk och manipulation. Och viss behandling har i sig själv en manipulerande struktur. Jag kan se många tillfällen nu i mitt tillbakablickande perspektiv där jag har blivit utsatt för detta i vården och jag tänkte att ni skulle få några exempel.
När jag hade varit sjukskriven ungefär ett halvår fick jag komma till en stressklinik för gruppbehandling av utmattningssyndrom. Själva träffarna var en gång i veckan, men ett villkor för att få behandling där var att man samtidigt arbetstränade så man kunde praktisera det man lärde sig. De menade att gruppträffarna i princip var värdelösa utan att vi tränade i verkligheten (läs på arbetsplatsen) parallellt. Mitt problem var att jag var för dålig för arbetsträning, och det visste vården. Men stresskliniken presenterades ändå som min bästa (och enda) chans att bli frisk. Något jag inte fick missa. Så jag lät mig övertalas, för jag ville ju verkligen bli frisk. Det var första steget i manipuleringen. Jag gavs ingen reell chans att säga nej och de fick mig att pressa mig mer än vad som var lämpligt. Om jag sagt nej hade det bara tagits som ett bevis på att jag inte ville bli frisk.
Nåväl. När jag väl hade tackat ja och vi kommit överens om formen för arbetsträningen startade samtalsträffarna. Då var det dags att skriva på kontraktet. Det kändes logiskt då, men idag ser jag att jag avkrävdes en lojalitetshandling som gjorde det svårare att säga ifrån och det bidrog till min försämring. För genom att skriva under kontraktet förband jag mig inte bara att komma dit utan också att vara aktiv på träffarna och göra mina dagliga övningar hemma. Dessa övningarn innehöll moment som gjord mig sämre. Efter ett antal inledande träffar med fokus på att lära sig mer om vad som händer vid stress skulle vi börja med beteendeförändringarna som var huvudmålet med behandlingen. Om jag bara ändrade mitt sätt att göra saker på skulle jag nämligen bli frisk. I samband med detta fick vi några frågor vi skulle svara på och diskutera. Vi skulle bedöma ett antal påståenden på en skala ett till tio.
Första frågan handlade om hur viktigt det var för mig att göra en beteendeförändring. Jag ser i mina anteckningar att jag skrivit ”10. Jag är less på att må så här!! Vill nåt annat!” Jag var alltså supermotiverad. Andra frågan handlade om jag hade tilltro till att lyckas göra en förändring. Jag minns att den frågan var svår. För jag mådde redan så mycket sämre av behandlingen och arbetsträningen. Mitt svar blev därför ”5. Gör men ser ingen effekt! Jobbiga veckor.”. Jag fick då höra att min tilltro skulle öka när behandlingen väl fick effekt, till dess fick jag ”tomgöra”. Den sista frågan var: Är du redo? Jag våndades över mitt svar, för var det verkligen värt att må så här dåligt? Samtidigt ville jag ju verkligen bli frisk. Så jag svarade en 8. Jag var den enda som inte svarade 10 på den, och fick en lektion inför gruppen om att denna fråga bara gick att svara ja eller nej på. ”Det går inte vara 8 redo” sa samtalsledaren. Och jag skämdes och kände mig dum som inte fattat en sån enkel grej. Hur skulle jag bli frisk om inte jag var beredd att satsa helhjärtat på att bli det liksom?
Jag ser i backspegeln att vi blev manipulerade här. Det var upplagt för att människor skulle fortsätta svara på frågorna på en skala mellan 1 till 10. Det var ett retoriskt knep för att få oss att förstå att det var allt eller inget som gällde här. Och lova att vi skulle satsa fullt ut. Det förstärkte föreställningen om att det hängde på min vilja och motivation om jag blev frisk. Jag skulle bita ihop och tomgöra för att visa att jag var redo för en förändring. Trots att det fick mig att må jättedåligt. Detta förstärktes senare när vi uppmanades att öka vår aktivitetsnivå samtidigt som vi testade våra nya beteenden. Om symtomen ökade skulle man hålla ut i två veckor på den nya nivån. Först om symtomen inte hade gått tillbaka då kunde man få diskutera att gå ner i nivå igen. Vi fick också höra att beteendeförändringar tog tid, att ett nytt beteende måste utföras viljemässigt minst 30 gånger innan de blir införlivat i vardagen. Mina symtom ökade konstant och jag fick aldrig någon paus eller tillbakagång i symtom. Jag mådde skit rent ut sagt och tillslut var jag i konstant krasch. Samtidigt som de lärde mig att det var viktigt att lyssna på mina symtom var det ingen som lyssnade ingen på mig när jag väl gjorde det.
Så bara i kontakten med stressrehabiliteringen kan vi se att det förekommer manipulation, och det finns ännu mer som jag inte orkar berätta om. Men det finns tyvärr många fler exempel. Läkaren som jag berättade om i förra inlägget till exempel. Hon försökte manipulera mig att påbörja min medicinering genom att nonchalera mig, att säga att detta var min enda chans att må bättre och genom att förminska riskerna med insättningssymtom och biverkningar. Hon vädjade till min vilja att bli bättre. När jag skulle starta MMR senare var jag mycket tveksam på grund av tidigare erfarenheter men jag övertygades om att jag skulle ha möjlighet att styra nivån på rehabiliteringen själv så att jag inte skulle bli sämre. Detta fungerade inte alls när jag väl var där, för behandlingen var inte ens utformad för att kunna anpassas individuellt. Dessutom undervisade man om att det var fel att låta symtomen styra ens liv, vilket gjorde att när jag avbröt behandlingen på grund av en kraftig försämring (som blev permanent) bemöttes jag som att jag gjorde något fel. Att jag valt att avbryta. När jag något år senare mötte samma psykolog var hennes mantra att vi ”inte skulle vara så mycket uppe i huvudet” i vår kontakt. Jag skulle inte tänka eller analysera så mycket, för det kunde öka mina symtom, jag skulle bara göra.
För ett par år sedan testade jag en ny strategi med en ny läkare som verkade okej. Det kändes som jag gav vården en sista chans då. Jag berättade om mina dåliga erfarenheter av vården och att jag var skadat gods. Han lovade att det skulle bli annorlunda. Sa att han ville att jag skulle ställa krav och säga ifrån. Han skulle hjälpa mig. Lovade mig anpassningar. Trots detta havererade vården ganska snart på ett sätt som skadade mig och utlovade anpassningar drogs in. När jag väl ställde krav och sa ifrån blev läkaren som förbytt. Vädjade med barnslig röst om att jag skulle tycka synd om honom som hade så förskräckliga arbetsförhållanden. Han kunde ringa och säga: ”Hej, det är den där hemskt dåliga läkaren som ringer, kan du förlåta mig…” och så vidare i all oändlighet. Jag sattes i en situation där varje rimligt krav jag ställde gjorde mig elak mot min läkare. Han ville att jag skulle vara snäll mot honom, men det gjorde samtidigt mig sjukare. När min man ringde och berättade hur mycket sämre jag blev av deras kaos gick läkaren in i martyrrollen och pratade illa om sig själv på ett sätt som vädjade till mannens sympati. Allt för att på något sätt förmå oss att ändå acceptera de helt orimliga förhållandena.
Jag manipulerades att tro att ett nej betydde att jag inte ville bli frisk. Det gjorde mig mer följsam i behandlingen. Till en duktig patient. Trots att det byggde på rädslan att jag aldrig skulle bli frisk. Jag manipulerades att tro att andra var bättre lämpade att avgöra mitt bästa. Att jag blivit sjuk för att jag inte klarat av att läsa av min kropps signaler. Att min kunskap om mig själv var mindre värd. Jag manipulerades att tro att jag var fel. Att jag på något sätt gjorde fel och därför inte blev frisk. Det fick mig att tvivla på att det jag upplevde var på riktigt och jag bromsade inte lika mycket som jag behövde. Jag manipulerades att tro att mina behov var orimliga. Att mina frågor om anpassningar var orimliga. Att mina förväntningar på vården var orimliga. Att min kropps reaktioner var orimliga. Att jag är orimlig.
Därför har jag har burit på en kraftig rädsla för att säga nej till behandling. Inte bara på grund av att jag skulle kunna mista min sjukpenning då – utan för att jag då skulle gå miste om min chans att bli frisk. Jag har känt mig tvungen att tacka ja till det som erbjudits för att jag annars skulle fortsätta må dåligt vilket inte kändes som ett alternativ. Jag har försökt lita på experternas bedömning och trycka undan mina tvivel. Jag kämpar än idag med tankar om att det är mitt fel att jag inte är frisk, att jag kanske borde kanske pressat mig ännu mer, försökt lite till, att jag gett upp för lätt. Detta blandas med skammen av att ha blivit manipulerad och lurad. Hur kunde jag vara så dum som gick på allt det här?
När jag ser tillbaka på min berättelse ser jag att när jag väl lyssnade på mig själv och sa nej – sa ifrån – eskalerade övergreppen och misshandeln. Våldet. Många gånger straffades jag också med utfrysning och undvikande. Men mer om detta i nästa inlägg.
Fler inlägg i denna serie:
- Ett kumulativt svek
- Varför gick jag inte därifrån?
- Krocken
- Tolkningsföreträdet
- Sårbarheten
- Sjukdomen
- Misshandeln och kränkningarna
- Känslokaoset
- Manipulationen
- Vägen ur
- Att bli utesluten och utfrusen
- Men du måste anmäla!
- Vad är mest rimligt? Självmord, dödshjälp eller adekvat vård som inte skadar?
- Riskfaktorer och skyddsfaktorer
- Då och nu – hopp och förtvivlan – och liv
- Är Myalgisk Encefalomyelit (ME) en svår sjukdom?
- Är palliativ vård ett alternativ?
- Acceptera att du inte kan bota mig!
- Ett trehundraårigt eko?
- Sjukdom eller tankefel
- Mardrömmen
- Hur kommer vi ur desinformationsspiralen?
- Traumat
- En lång historia om upprepat vårdvåld
Det finns två poddar som har hjälpt mig att förstå mer om våld i nära relationer och sektnära sammanhang. Det är:
- Sektpodden – med Rigmor Robèrt läkare och psykoterapeut, och Emma Gembäck, fd pastor i Knutby
- Våld i nära relationer – med Linn Masare Hellen, socionom, och Rebecka Lag, advokat
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
