Kroppspositivism?

Varje gång jag ser det pratas om kroppspositivism gör det ont i mig. För jag känner så väl igen det man pratar om. Erfarenheterna man gör uppror mot. De ovälkomna kommentarerna om min kropp. Om min kroppsform. Om min vikt. Kommentarerna om min kropp i samband med mat, bakverk och sötsaker. Min egen blick på mig själv som påverkats av omvärldens syn på mig. Svårigheterna att tycka om det jag såg i spegeln. Hur jag jämförde mig med andra och var avundsjuk på deras kroppar. Hur jag fått kämpa för att tycka om mig som jag är. Acceptera min kropp. Hur jag ser ut.

Men där slutar våra likheter. För som någon som kämpat med jobbiga känslor kring sin kropp för att den vägt för lite – inte för mycket – känner jag mig inte välkommen. Jag är rädd att återigen få höra att någon som är smal inte har rätt att tycka illa om sin kropp. Att jag inte har någon rätt att klaga på min kropp. Klaga på hur andra har behandlat mig på grund av min kropp. För jag ska vara tacksam för att jag är smal. Jag har alltid varit udda. För kort. För smal. Mager. Som en pinne. För lite former. Usch, dina revben syns ju!

Vuxna människor har hela mitt liv trugat på mig mat, bakverk och godsaker med hänvisning till att jag vägt för lite. Att jag är mager. För smal. Att jag behöver gå upp i vikt. Satt upp andra gränser för sig själv än för mig. Fått mig att känna mig som en sjuk människa om jag sagt nej. Sett på mig som att jag har ätstörningar. Klampat över alla rimliga gränser i sina kommentarer. För att jag varit smal. Naturligt smal. Inte för att jag som alla andra kämpat för att gå ner i vikt. Utan tvärt om velat och kämpat för att gå upp i vikt.

Och ingen verkar förstå att även en person som är smal kan ha problem att hitta kläder som passar bra. Som sitter snyggt. Och att en smal kropp kan gömmas undan i kläder som inte sitter tajt. För att slippa de dömande kommentarerna. Jag har under åren fått höra att jag inte ska klaga. För en smal person kan ju bara välja och vraka, vilket faktist inte är hela sanningen. Jag har tvingats köpa skor och kläder på barnavdelningen i perioder även som vuxen. Därför berättar sällan om det här. Och om hur jag har påverkats av att större delen av mitt liv av att vara smalare än normen. Och hur även jag påverkats av vikthetsen och smalhetsnormen.

För när jag har gjort det tidigare har min upplevelse förminskats. Faktiskt till och med hånats. Av normalstora människor. Fast också av de som kämpat med synen på sin kropp på grund av smalhetsnormen. Förnärmat har de sagt att jag ska vara nöjd som är smal. Som att min blotta uppenbarelse varit en kränkning. Och jag har fått höra att det jag berättar kränker den som är större än normen. För min berättelse är ful. Jag har ju inte haft någon extra vikt att bära på. Ingen verkar tro att det kan vara svårt att hamna utanför kroppsnormen åt andra hållet. Att kommentarerna jag fått satt några spår.  Påverkat min självkänsla negativt. Det verkar vara helt okej att säga precis vad som helst till någon som är smalare än man ska vara. Så jag har hållit tyst. Svalt mina skamkänslor över min kropp. För jag är ju smal.

Inte ska jag klaga?

Numera har jag helt andra issues med min kropp. Inte längre på grund av vikt och utseende utan på grund av funktion. En funktion som bryter normer. Provocerar genom att se normal ut men inte alls fungera normalt. Och vet ni. Jag känner igen det. Kommentarer, blickar och folk som tycker att de har rätt att kommentera hur min kropp (inte) fungerar utan en tanke på hur det påverkar mig och sättet jag ser på mig själv. Till och med tar sig rätten att bedöma att jag inte är sjuk eftersom det inte syns utanpå.

Det är inte okej, det heller. 

Jag känner mig tveksam att publicera det här. För att jag inte orkar med att ifrågasättas och hånas. Men jag gör det i alla fall. För mina känslor och upplevelser har också rätt att ta plats. Jag måste också få finnas till.

---

BIld av octavio lopez galindo från Pixabay