Detta är en text i en serie inlägg om vården. Om vårdskador och upprepat vårdvåld. Där jag försöker bearbeta och förstå vad jag varit med om. Länkar till tidigare inlägg finns längst ner på sidan.
Även om det kan vara mycket svårt är det ändå praktiskt möjligt att lämna en våldsam relation eller ett destruktivt sammanhang, som en sekt. Med rätt hjälp, stöd och skydd. Och börja om sitt liv. Men är det verkligen möjligt för en svårt sjuk människa att lämna ett vårdsammanhang där man utsatts för våld?
Jag hittade en väldigt bra beskrivning av hur uppbrottsprocessen behöver se ut för en person som blir utsatt för våld i nära relation. Det är Carin Holmberg, sociolog, forskare och författare som berättar om detta i utbildningspodden ”Våld i nära relationer”. Processen att ta sig ur ett sådant förhållande handlar egentligen om tre olika processer:
- För det första handlar det om att rent fysiskt lämna relationen.
- För det andra handlar det om att förstå de traumatiska och känslomässiga band som knutit en till den våldsamma personen, till exempel beroende, rädsla, kärlek, isolering och att man ser sig själv genom den våldsamma personens glasögon. Detta är något den våldsutsatta måste bearbeta och ta sig igenom. Bli fri ifrån. För det binder henne fast vid honom som en känslomässig navelsträng. I podden berättar de om en person som sagt: ”Jag satt fastspänd i hans verklighet”.
- För det tredje behöver den våldsutsatta personen förstå vem som bär ansvaret för det hen utsatts för. Tydligen är det vanligt att den som utsatts för våld i en nära relation kallar det som hänt för bråk i stället för misshandel. Man tar på sig en del av skulden själv och är i hans verklighet. I detta är det viktigt att kalla våldet just för våld för kunna att lägga ansvaret där det hör hemma. ”Hon var utsatt för det han gjorde. Ansvarsfördelningen lyfter skuldbördan från henne. Hon är inte en dålig person som varit med om det här. Han hade en plan och hon var chanslös. Det var hans ansvar.”
Men för en person som utsatts för våld i vården innebär att lämna den relationen att samtidigt bli utan den vård man är i behov av. Banden till vården är inte bara känslomässiga och traumatiska utan också praktiska, och det får därför praktiska konsekvenser att fysiskt lämna relationen. Att lämna kan till exempel innebära att helt förlora möjligheten till behandling, medicinering och ersättning från sjukförsäkringen, eftersom alla dessa förutsätter en god relation med vården. Därför stannar många kvar trots att man utsätts för våld. För man kan inte inte välja att lämna. Det kan också vara svårt att få det stöd man behöver för att kunna lämna på grund av att omgivningen inte förstår eller vill se att vården faktiskt kan skada. Att det förekommer vårdvåld.
Beteendevetaren Thérèse Eriksson berättar i podden Kafferast i kunskapsfabriken att det går att få posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) av vården, såväl inom somatiken som i psykiatrin. Själv har hon mött många som skadats i psykiatrin. Som säger: ”Jag dör hellre än att komma tillbaka dit” eller ”Skulle jag gå tillbaka till min våldtäktsman, och söka hjälp?”
Hon beskriver det moment 22 de sjuka hamnar i:
”De allra flesta som beskriver sig drabbats av PTSD har inte fått någon diagnos. Det uppstår ett Moment 22. De har drabbats av sina skador inom psykiatrin – vart ska de då söka hjälp? Det leder till att vården inte får kännedom om dessa patienter, säger Thérèse Eriksson.”
Min erfarenhet är att även om de sjuka väljer att stanna kvar i vården trots skador så är det inte självklart att dessa kommer till vårdens kännedom ändå. Och även om de kommer till vårdens kännedom att skador uppkommit är det inte säkert att varken de, IVO eller patientförsäkringen erkänner dem som skador. Thérèse pratar om i podden att vårdskador är ett etablerat begrepp i den somatiska vården, något som tas på allvar och arbetas med. Jag skulle säga att det är en sanning med modifikation, att det bara gäller vissa typer av skador som anses självklara att förebygga.
Även personer med Myalgisk Encefalomyelit (ME) kan få PTSD av vården. På 1990-talet undersökte två forskare kroniskt sjuka som genomlevt en naturkatastrof. Man fann då att förekomsten PTSD var högre i gruppen med ME än hos andra kroniska diagnoser, oavsett om de drabbats av naturkatastrofen eller ej. Efter vidare undersökningar kunde man konstatera att den höga graden av PTSD hos ME-sjuka berodde på hur illa de behandlats av vården, stigmat kring diagnosen och det bristande stödet.
”Patients reported in the study that the trauma that had happened in physicians’ offices was related to ”being disregarded, being patronized, being dismissed, and told you’re crazy, or go get your hair changed, or you need a new boyfriend, divorce your husband” repeatedly by different physicians instead of being given medical care for their symptoms.”
Vid en intervju ett antal år senare sa en av dessa forskare (Nancy Klimas) i en intervju:
”I’ve had patients who met posttraumatic stress disorder criteria, where their trauma was their interaction with their physician around this illness. They came to a doctor with Chronic Fatigue Syndrome; they left the doctor with PTSD.”
Mina fysiska skador som jag fått av vården – den permanenta försämringen – är inget som går att bearbeta bort. Och även om jag lyckas bearbeta traumat och de psykiska skadorna kan jag ändå inte klippa bandet till vården och fysiskt lämna relationen eftersom behovet av fortsatt kontakt kvarstår. Kanske till och med resten av mitt liv. Hur blir jag då fri? Kan jag ens bli fri från den våldsamma relationen till vården genom att klippa alla band till den?
Nej, att tvingas avstå vård trots att jag har behov av den gör mig inte fri. För även om det kan ge en viss tillfällig lättnad att slippa konfronteras med den är det ju bara ytterligare en kränkning, ännu ett trauma att jag som är sjuk tvingas att avstå kontakt med de som är satta att hjälpa mig för att de skadat mig, och för att komma undan att bli ännu mer skadad. Det blir bara mer våld i stället för mindre. Ytterligare ett straff. Ett tillfälle då vården gör mig illa igen.
För att jag och andra som utsätts för våld i vården ska bli fria krävs något annat!
Fler inlägg i denna serie:
- Ett kumulativt svek
- Varför gick jag inte därifrån?
- Krocken
- Tolkningsföreträdet
- Sårbarheten
- Sjukdomen
- Misshandeln och kränkningarna
- Känslokaoset
- Manipulationen
- Vägen ur
- Att bli utesluten och utfrusen
- Men du måste anmäla!
- Vad är mest rimligt? Självmord, dödshjälp eller adekvat vård som inte skadar?
- Riskfaktorer och skyddsfaktorer
- Då och nu – hopp och förtvivlan – och liv
- Är Myalgisk Encefalomyelit (ME) en svår sjukdom?
- Är palliativ vård ett alternativ?
- Acceptera att du inte kan bota mig!
- Ett trehundraårigt eko?
- Sjukdom eller tankefel
- Mardrömmen
- Hur kommer vi ur desinformationsspiralen?
- Traumat
- En lång historia om upprepat vårdvåld
BIld av Free-Photos från Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
