Vi pratade om corona-viruset här hemma och sonen utbrast på ett ungefär: ”Jag förstår inte varför alla är så hysteriska för att bli smittade.” 

Det kanske låter naivt. Som att han tänker att det inte är något att oroa sig för. Förminskar allvaret. Men faktiskt är det tvärt om. Om någon vet vad det är att vara infektionssjuk är det han. Med sina många år av infektionskänslighet och svår astma har han tyvärr långt mer erfarenhet av än många vuxna av vården, provtagningar, mediciner och inläggningar.

För honom har det varit normalläge att behöva anpassa vardagen för att slippa infektioner. Så pass normalt att han inte vet om något annat sätt att leva. Han har till och med varit med om att vara i karantän, trots att det inte kallades så, för att förskolan var en plats med allt för mycket virus och bakterier i omlopp. Inte för att smitta utan för att inte bli smittad.

Under infektionsperioden (oktober till maj) har vi tvingats undvika ställen där mycket folk samlats. Skippat kalas när vi vet att andra som är snoriga och hostiga ska dit. Haft koll på att folk inte tar med sig infektioner hem till oss. Haft desinfektionsservetter liggande i bilen för att tvätta oss med när vi varit på stan. Och självklart idkat noggrann handhygien även hemmavid.

Och tyvärr spenderat många långa timmar i väntan på vård.

Så att han inte förstår hysterin är inte detsamma som att han inte förstår situationens allvar eller inte har respekt för infektionen som sådan. För det som för de flesta andra är något nytt och främmande – skrämmande – är för honom ett normaltillstånd.

Och nu fortsätter vi tvätta händerna extra noga. Hostar och nyser i armvecket. Undviker infekterade människor så långt det går. Stannar hemma om vi är sjuka. Och hoppas på att omgivningen gör likadant. Med samma respekt för smittan som vi.

I den lilla väskan göms skatterna från tiden då det var som allra värst. Ett barns goda minnen från den jobbiga tiden. Belöningen i form av oändligt många små glittriga ödlor, grodor och sköldpaddor. Mängden är överväldigande när man tänker på att varje sak är en symbol för något ofta så svårt och plågsamt.

Texten är publicerad med mitt barns tillåtelse

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.