Plötsligt fylls Sverige och världen med en massa ofrivilliga eremiter. 

Jag vill inte på något sätt förringa den påfrestning det innebär. Men alla extrema åtgärder som nu görs runt om i världen för att stoppa coronavirusets framfart gör det väldigt tydligt för mig hur extremt jag tvingats leva under mycket lång tid på grund av min sjukdom. På grund av hur den begränsar mig och att jag tvingas begränsa mig för att inte bli sämre. För än så länge påverkar inga coronaåtgärder mig överhuvudtaget. Faktum är att inte ens en påtvingad och strikt hemkarantän skulle göra någon egentlig skillnad. Mitt liv pågår precis som vanligt. För mig är detta extrema sätt att leva alldeles normalt.

Det enda som skulle göra skillnad vore om jag blev sängliggande dygnet runt. Att jag inte kunde flytta mig i och utanför min säng. Eller om jag inte kunde få den hjälp jag behövde.

Ärligt talat minns jag inte ens riktigt när jag var utomlands senast. Och det är över tio år sedan jag flög inom landet. Åkt allmänna kommunikationsmedel har jag inte heller gjort på väldigt många år. Inte ens taxi. Förmodligen skulle jag inte ens känna igen mig nere på stan. Jag har inte kunnat besöka frisör, optiker, restauranger, affärer och caféer på extremt länge. För några år sedan var det fortfarande möjligt för mig att följa med en kort stund till en liten mataffär (och det var en blandning mellan ren njutning och ett rent helvete). Men that’s it. Numera lämnar jag endast min hem någon gång per år om det är alldeles nödvändigt. Vården undvek jag redan innan coronan in i det längsta, helt enkelt eftersom den gör mig sjukare.

Jag lever isolerat. Som en ofrivillig, medicinsk eremit och fysisk distansering är min expertgren. Kanske skulle en del av det jag kämpat med för att hantera situationen även kunna hjälpa någon annan som bu befinner sig i ofrivillig isolering? Här är mina bästa lärdomar:

  • Skippa det dåliga samvetet över att du inte _gör_ något. Stämpla inte dig själv som lat och overksam. 
  • Tänk att det är ok att tiden går. Och försök att inte se det som förlorad tid.
  • Fokusera på det du har kvar och det du faktiskt kan göra i stället för att gräma dig över allt du missar.
  • Bestäm dig för att också vara tacksam för det du har.
  • Skapa nya rutiner som funkar med nuvarande situation och håll dom.
  • Fundera över vad du vill och behöver göra och försök hitta alternativa vägar att göra det på.
  • Acceptera läget. Tänk att du är ordinerad en besk och äcklig medicin. Gapa och svälj, ta medicinen fort, ju längre du drar ut på att acceptera desto jobbigare blir det.
  • Fundera inte över hur länge det här kommer pågå utan bara på vad som händer just nu och vad du redan tagit dig igenom. Räkna dagarna du klarat av, inte tiden du har kvar.
  • Tillåt dig att tycka det är jobbigt emellanåt. Det är ok. Men tillåt dig också att njuta. Hitta guldkanten i din begränsade tillvaro.
  • Är du frisk finns det (i mina ögon) oändliga möjligheter att göra saker och vara aktiv, även om du inte ens kan lämna ditt hem. Och du…acceptera att den digitala världen är på riktigt, livet blir så oändligt mycket rikare då!

Till sist! Ta hand om dig och respektera din egen och andras sårbarhet! ❤

BIld av Paul McGowan från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.