”Jag är så fruktansvärt less på att vara sjuk”.

Det är en tanke som jag och säkerligen många andra med kroniska sjukdomar ofta bär på. När hela livet påverkas, varenda sekund av dygnet, varje dag, månader och till och med år: Ja då blir man less. Det är både naturligt och begripligt. För även om de nya livsförutsättningarna också blir vardag önskar jag ju att situationen vore annorlunda. Jag har vant mig men ändå inte.

När man dessutom har variabeln ansträngningsutlöst försämring (ett huvudsymtom vid Myalgisk Encefalomyelit ME) att ta hänsyn till kan livet kännas extremt begränsat och kontrollerat eftersom det kräver att du sätter gränsen _innan_ du blir sämre. En mental gräns. Ett stopp: ”Hit men inte längre”. Det kräver en ständig tankeverksamhet kring hur sjukdomen påverkar livet och ett evigt kalkylerande över hur jag ska kunna leva maximalt utan att bli sämre.

Det kan också göra en väldigt less på situationen och få en att längta efter frihet och spontanitet. Men jag vet av erfarenhet att ett övertrasserat konto ger svåra konsekvenser. Kanske till och med permanent försämring. Att jag därför behöver vara uthållig och hänga i med mina egna restriktioner. Trots att jag vet att jag kanske kan, för att jag inte bör. Jag gör sällan medvetna avsteg utanför gränserna nuförtiden eftersom jag vet att det inte är värt priset.

Jag kan känna att hela vårt samhälle just nu kämpar med något liknande. Men inte i förhållande till egen kronisk sjukdom, utan i förhållande till coronaviruset.

”Jag är så fruktansvärt less på corona” är vi nog många som både säger högt och skriker inom oss. För det är krävande när livet påverkas. Det är krävande att upprätthålla mentala och fysiska restriktioner. Det är krävande att hela tiden behöva ta med smitta som ytterligare en faktor i livspusslet. Det är enerverande att behöva begränsa sig när man vet att man faktiskt kan, men inte bör.

Att ha corona som ständig följeslagare är inte alls kul. Inte ens om du inte är smittad av det. Särskilt eftersom du inte vet om eller när det blir ett slut på det här och om det kommer vaccin eller botande mediciner. Du kanske inte ens får veta om det är coronaviruset som är boven vid eventuell sjukdom, utan måste förlita dig på att du ska leva _som om_ det vore så. Det skapar frustration.

Att vara mitt uppe i en pandemi med ett smittsamt och dödligt virus handlar precis som vid kronisk sjukdom mycket om att stå ut. Om att acceptera att livet förändrats på obestämd tid. Att vara tvungen att anpassa livet efter de nya livsförutsättningarna oavsett om man vill eller ej och att sätta gränserna i huvudet.

Den stora skillnaden är att om du väljer att gå på ”fy-vad-jag-är-less”-känslan och skiter i restriktioner och rekommendationer riskerar du inte bara själv att hamna i en svår situation utan också att utsätta din omgivning för en risk. En risk för svår sjukdom och död.

Jämförelsen kanske haltar. Men jag önskar så att du vore uthållig nu. Att du inte tillät dig förneka allvaret. Att du i stället för att basera allt på din egen känsla och erfarenhet faktiskt lyssnade på andra som vet vad de talar om. Som har erfarenheten du saknar. Att du tog det här på det blodiga allvar det är. Att du tillät dig att låta den här pandemin att genomsyra allt. För att det är helt nödvändigt just nu.

Vi gör det här tills det är över – tillsammans – även om vi inte vet när det tar slut.

Så. Stanna hemma vid minsta lilla symtom! Även om du inte vet vilken sjukdom det handlar om. Visa respekt och hosta inte rakt ut! Var noga med handhygienen! Håll avstånd till andra människor och minska dina fysiska sociala kontakter!

Tack! ❤

BIld av Martin Slavoljubovski från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.