Hjärtligt välkomna till ett nytt avsnitt av min försäkringskafkeföljetong!

Jag har fått rätt i ännu ett av mina sjukpenningsärenden i Förvaltningsrätten. Minns inte på rak arm hur många det är nu – fem? Vet dock ännu inte hur Försäkringskassan ställer sig till detta, men de andra gångerna har de valt att inte försöka ta det vidare till Kammarrätten. Vi är tyvärr inte ikapp ännu, min överklagan för pågående period har precis landat hos Förvaltningsrätten. Det är så absurt att Försäkringskassan kommer undan med att fortsätta neka mig sjukpenning i efterkommande ärenden gång på gång med samma resonemang trots att Förvaltningsrätten dömt till min fördel i tidigare ärenden.

(För den oinsatte. Försäkringskassan hävdar alltså att jag kan arbeta heltid i ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden trots att jag är sängliggande största delen av dygnet och inte ens klarar av att sköta min hygien eller att lämna mitt hem utan svår försämring. Under mina första sex år som sjukskriven fick jag sjukskrivningen godkänd utan problem, nu har de nekat konsekvent under tre års tid.)

En enhällig Förvaltningsrätt konstaterar denna gång:

”Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt till följd av det aktuella sjukdomstillståndet kan det vara svårt att via undersökningsfynd och utredningsresultat medicinskt verifiera graden av nedsatt arbetsförmåga. Enbart den omständigheten att det finns få objektiva fynd medför inte att den enskilde saknar rätt till ersättning. Även den övriga utredningen måste beaktas vid bedömningen.

Enligt förvaltningsrätten visar utredningen i målet att XX har omfattande sjukdomssymtom som medför stora begränsningar av hennes aktivitets- och arbetsförmåga. Hennes symtom och konsekvenserna av dem stämmer väl överens med det som är känt om ME/CFS – kroniskt trötthetssyndrom. Förvaltningsrätten finner inte att utredningen visar att XX har förbättrats under den nu aktuella perioden jämfört med perioderna innan där förvaltningsrätten förklarat att hon hade rätt till hel sjukpenning.

Med beaktande av XX sjukdomsbesvär och symtom finner förvaltningsrätten att det är svårt att föreställa sig arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden där hon med inga eller endast ringa anpassningsåtgärder klarar av att utföra samtliga arbetsuppgifter i normal arbetstakt.

Vid en sammantagen bedömning anser förvaltningsrätten att den medicinska utredningen på ett tillräckligt sätt visar att XX sjukdomsbesvär helt nedsatte hennes förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden under den aktuella perioden.”

BIld av CQF-avocat från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.