Nu har jag fått veta att Försäkringskassan även denna gång väljer att inte överklaga Förvaltningsrättens dom till Kammarrätten. Rent praktiskt innebär detta att de erkänner att beslutet om avslag var fel och betalar ut den sjukpenning jag alltså haft rätt till hela tiden.

Det felaktiga avslaget får inga som helst konsekvenser för Försäkringskassan. För mig har det utöver att få hela min livssituation upphackad och ifrågasatt av Försäkringskassan betytt att jag tvingats leva utan inkomst under tiden rättsprocessen pågått, dvs 1,5 år. Tack och lov har jag min man som kunnat arbeta den mesta av den här tiden, men vi har alltså varit tre personer som levt på en inkomst.

Visst, jag får mina pengar nu för perioden som ligger bakom. Men ingen säkerhet eftersom Försäkringskassan kör samma taktik i ärendet efter. Det vill säga avslår. Det innebär att vi hela tiden tvingas leva som om inga mer pengar skulle komma. Men vi har klarat oss hittills, eftersom Förvaltningsrätten dömt till min fördel och vi fått pengar i efterhand.

Men även om Försäkringskassan nu biter i det sura äpplet och faktiskt agerar utifrån Förvaltningsrättens dom får jag aldrig tillbaka den energi detta kostat mig. Försämringen som blivit konsekvensen går inte återställa. De skador hånet och ifrågasättandet gjort på mig är irreparabla. Och jag får inte ens en ursäkt.

Nej, den enda som kontaktar mig är en utbetalningsansvarig som ska kontrollera att jag inte haft nån inkomst under processen pågått. Så jag inte råkar få för mycket pengar. En person totalt frikopplad från allt annat Försäkringskassan håller på med. Utan insyn i mitt ärende och utan koll på vad de utsatt mig för.

Även om det är en seger att Försäkringskassan väljer att underkasta sig Förvaltningsrättens dom tvingas jag leva med det jag förlorat genom deras felaktiga hantering av mitt ärende. Varje dag lever jag med kännbara kostnader av deras svek. Bitter, det vet jag inte, men skadad och sårad – ja. Och jag sörjer tiden och livsutrymmet de stulit.

Mitt i allt kan jag inte låta bli att känna att de är patetiska fega kräk som inte vågar driva ärendet längre. För de vet att om de skulle förlora i en högre instans skulle ärendet bli vägledande. För det är ju inte så att domen på något sätt i realiteten förändrar deras beteende och syn på min rätt till sjukpenning.

Hittills har de nämligen fortsatt avslå kommande ärenden med samma typ av kränkande argumentation som domstolen har sagt att de inte har rätt att använda. Som om domen de just accepterat inte existerat.

BIld av Małgorzata Tomczak från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.