Har insett en sak.

När pandemin startade höll jag som bäst på att bearbeta det vårdvåld jag varit utsatt för under lång tid. Jag grävde och beskrev. Satte ord på det jag gått igenom. Tillät mig känna. Stod ut med känslorna. Lyssnade och läste om andras erfarenheter av våld och maktmissbruk. Blev bekräftad och validerad. Kände att det faktiskt gick åt rätt håll någonstans mitt i allt. Att jag kunde tänka att skulden inte är min. Att jag inte längre frös till is av bara tanken på vården. Sedan kom coronaviruset samtidigt som min man skulle opereras. Det skapade kaos på så många plan för mig och min familj att det är först nu flera månader senare som jag tror att jag kanske kan börja sätta ord på varför jag känner mig så extremt låst. Varför allt stannat upp.

Jag vet ju sedan tidigare att det är helt omöjligt för mig att bearbeta något i överbelastat läge, för då krävs att jag bara stänger av allt annat än det som tillhör daglig överlevnad. Nu blev både den känslomässiga påfrestningen och tiden jag behövde pressa mig hårdare längre på grund av en allvarlig vårdskada som gjorde att mannens tid på sjukhuset förlängdes flera gånger om. Tiden jag behövde hjälp av andra också. Men det är också så mycket som väcks i och med rådande samhällskris. För krisen klär av vården och samhället naken och blottar alla brister tusen gånger om. Många är förvånade och förfärande eftersom detta är nyheter för dom. Men jag känner i stället bara att allt är en upprepning av sådant jag varit med om förut. Inte av pandemin men mycket av det den skapar, och blottar.

Samtidigt känns det jag varit med om många gånger som en fis i rymden i jämförelse med allt som nu pågår i världen. Det är så många som är svårt drabbade på olika sätt samtidigt och alla tvingas ställa om sina liv. Så många liv som förändrats på ett ögonblick. Så många som på kort tid blivit svårt sjuka eller till och med dött. Vad är då lilla jag och mina skador i relation till allt detta? Kan jag verkligen låta mina erfarenheter ta plats och tid mitt i detta världskaos? Vem bryr sig liksom? Och hur egoistisk är jag om jag låter mina behov ta plats? Är behoven ens valida? Men jag är trasig. Och mina sår försvinner inte bara för att andra människor nu upplever akuta svårigheter. Mina behov av läkning finns kvar. Behovet att lägga ansvaret där det hör hemma likaså.

Att vårdpersonal hyllas som hjältar och experter hyllas som frälsare gör det svårare. Ingen får kritiseras nu. Bara de som kritiserar överheten. Alla måste rätta sig i ledet. Att hierakin så tydligt förstärkts gör mig mer upprörd än jag nog hittills förstått. Jag känner mig tystad på något vis. Funderar över vad som kan sägas och inte. Tvivlar på om jag har tillräckligt på fötterna. Jag har kanske tystat mig själv? Eller tystnat. Det känns som att jag frusit till is och fastnat i någon slags flashback av vårdens och Försäkringskassans maktmissbruk. Där mina ord och upplevelser av situationen bedömts som ogiltiga. Där subjektivitet och känslor är något fult. Där min verklighet smutskastats och förnekats gång på gång.

Mitt i allt detta har jag fått vård i mitt hem. Något jag haft rätt till och haft behov av men som nekats mig under mycket lång tid. Det är positivt, men på grund av att vården varken har kunskap om eller förståelse för min sjukdom blir det komplicerat och svårt. Och så mycket som gör ont. Jag känner mig orelaterbar. Invaliderad. Krånglig. Krävande. Och så utsatt eftersom okända människor ska ända in i mitt sovrum. Samtidigt blir också varje kontakt en bekräftelse på hur absurt det är att jag tidigare bemötts som att jag bett om något totalt orimligt när jag önskat slippa transporten till vården.

Jag vill fortsätta bearbeta. Ja, det är alldeles nödvändigt. Jag måste. För min skull. Men också för andra som är i eller kommer hamna i samma situation. Det finns texter som i princip är färdiga att publicera, men jag måste ta ett omtag och det känns så svårt. För jag har tvingats distansera mig till det här helt för att överleva. Och iskylan har på sätt och vis återvänt. Om jag ska fortsätta måste jag stänga ute allt annat och låta mig uppslukas igen.

Men hur lätt är det i det öronbedövande bruset av en pågående pandemi?

BIld av Ulrike Mai från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.