Min vän har plötsligt efter ett år av avslag fått ett intyg godkänt av Försäkringskassan. Direkt. Utan att strida för det. Helt oväntat. Hon berättar lite urskuldande för mig att det enda hon känner är tomhet.

Jag försäkrar henne att det är okej. Att hon inte behöver känna glädje eller tacksamhet. För att det här är som det ska vara. Hennes rättighet. Inte något som borde generera några känslor alls. Hon är sjuk och kan inte arbeta, alltså ska hon ska få ersättning från sjukförsäkringen för det inkomstbortfall hon har på grund av det.

Det är så sjukt att vi tvingas kämpa så mycket. Att vi behöver strida så hårt att när vi inte får avslag ses det som en vinst. Något att fira. Något som genererar hurrarop och gratulationer.

När jag fick rätt mot Försäkringskassan för första gången i Förvaltningsrätten jublade människor runt mig. Men det enda jag kunde känna var sorg. Jag var förtvivlad över att få bekräftat att jag blivit så illa behandlad under så lång tid helt i onödan. Jag såg bara vad det kostat att Försäkringskassan kränkt mig, förtalat mig, förminskat mig och förnekat min verklighet. Försämringen. Ingen vinst.

Jag vet människor som får godkänt på sin sjukpenning och känner skuld över det eftersom så många andra som de facto är mer begränsade får avslag. Jag vet människor som får avslag men slutat känna något alls eftersom det tvingats stänga av alla känslor för att inte gå under. Och jag vet människor som redan dukat under av bördan det innebär att få sin verklighet söndertrasad av Försäkringskassan.

Att få ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom är en rättighet. Sjukpenning är en del av en försäkring, inte ett lotteri. Jag förstår inte varför känslor ska behöva vara inblandade överhuvudtaget. Det är som att någon skulle förvänta sig att du skulle vara överraskad och lycklig varje gång din lön faktiskt landade på kontot.

Och hurra och säga grattis…

BIld av Gerd Altmann från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.