Det finns en särskild plats i helvetet för vårdpersonal som använder sin officiella plattform för att sprida misstänksamhet och förakt gentemot sjuka människor. Som väljer att lägga sin tid och energi på att öka stigman i stället för tvärt om. Oavsett när det händer är det oacceptabelt, men att göra det under en pågående pandemi med ett nytt virus där det enda vi vet med säkerhet är att vi faktiskt inte vet allt, är extra ondsint.

En extra släng av sleven får ofta de sjuka som är kritiska mot vården. Sådana som är pålästa och ställer krav. Som förväntar sig att bli lyssnade på och bli trodda. Som pratar med andra sjuka om sin sjukdom och som fy för den lede, möts på internetforum. Usch. Sjuka som pratar med varann på internet sprider en annan sorts virus, så ni vet. Sånt där kultursjukdomsvirus. Offerkoftevirus. Inbillningssjukevirus. Med risk för permanent sjukidentitet, livslång invalidisering och förtidspension som följd.

Sånt måste vården ta död på illa kvickt, med psykologhjälp naturligtvis. Men definitivt inte med sjukdomsbekräftande medicinskt omotiverade undersökningar. För dessa personer är naturligtvis inte sjuka alls. Det förstår ju vem som helst. De lider bara av det som kallas livet. Eller så är de psykiskt instabila.

Vi är många som under åren fått oss en offentlig släng av den sleven. Som återupprepade gånger blivit anklagade för att skapa vår egen sjukdom. Att underhålla och upprätthålla felaktiga tankemönster genom att prata med andra med liknande besvär. Som på grund av vår sjukdom precis som de långvarigt covid-sjuka är hänvisade till att mötas på nätet. Och blir skuldbelagda för att vi utnyttjar de möjligheter som finns till ett socialt liv. Trots svår begränsande sjukdom.

Jag skulle säga att dessa cybersamtal räddar både liv och psykisk hälsa hos många drabbade.

För samtidigt som du har en sjukdom med fruktansvärda och oberäkneliga symtom som gör att du blir ensam och isolerad i ditt hem så tvingas du stå ut med samhällets misstänkliggörande. Misstro från vården och förintande förnekanden från Försäkringskassan. Där alla kräver att din kropp ska producera objektiva bevis på din subjektiva upplevelse. Och om dessa bevis saknas måste du psykologiseras. Bagatelliseras. Invalideras. Och ignoreras.

Att då möta andra människor med samma erfarenheter är livräddande, även om det sker på nätet.

Vårdpersonal som väljer att spy ut sitt förakt mot personer med det man kallar icke-bevisad sjukdom i diverse officiella kanaler verkar ha ett behov av att själva bli sedda. Att raljera över det oförklarliga verkar ge dem en uppmärksamhetskick. De är ett flertal – och de hörs och syns. Tar plats. Utstrålar en självgodhet som verkar bygga på att man uppfattar sig göra samhället en tjänst genom att avslöja det de själva uppfattar som lögn.

Men det verkar vara något de missuppfattat monumentalt. Att smutskasta sårbara människor på det här sättet splittrar inte den baktalade gruppen. Snarare stärker känslan av utanförskap samhörigheten. Föraktet skapar ytterligare behov av en tillåtande gemenskap. Så om det nu skulle vara så att Facebook-grupper odlar fram nya ”kultursjukdomar” (vilket jag inte tror) så skulle jag säga att raljerandet över densamma bara riskerar att förstärka fenomenet.

Som vårdpersonal blir jag rasande. För att skriva raljerande, föraktfulla krönikor om potentiella patienter är verkligen inte okej. Oavsett sjukdom. Att via sin mediala plattform förstärka stigman och odla en misstänksam attityd gentemot sjuka människor i underläge är oetiskt (och patetiskt). För tyvärr riskerar attityder likt dessa att precis som ett smittsamt virus sprida sig bland kollegorna och leda till brister i bemötandet. Detta är en patientsäkerhetsrisk som kan att leda till att människor skadas i vården.

Så här skriver socialstyrelsen om brister i bemötande som en patientsäkerhetsrisk:

”Brister i bemötandet mellan patient och personal kan leda till brister i kommunikationen och informationen. Det kan i sin tur leda till patientsäkerhetsrisker. Brister i bemötandet kan till exempel uppstå om hälso- och sjukvårdspersonalen inte uppfattar patientens eller de närståendes oro och därmed missar en risksituation. Eller om inte personalen får en klar bild av symtom och sjukdom och därför genomför åtgärder som inte är adekvata. Brister i bemötandet kan även leda till att patienten inte följer ordinationer och behandlingsrekommendationer. Att patienten inte återkommer trots att hens tillstånd kräver det. Eller att patienten eller personalen inte uppfattar väsentlig information.” (Samlat stöd för patientsäkerhet, Socialstyrelsen)

Det jag som vårdpersonal väljer att kommunicera via officiella kanaler, även utanför arbetstid, kan få långtgående konsekvenser för de personer jag genom min utbildning och arbete är satta att hjälpa. Det kräver eftertanke och ansvar hos både den som skriver och den som upplåter sitt utrymme.

Denna text är skriven som direkt reaktion på Hanne Kjöllers krönika i Dagens Nyheter den 29/5-20, men texten bör ses som en protest mot all vårdpersonal som väljer att att misskreditera sjuka människor via sin officiella plattform.

BIld av Tumisu från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.