Jag känner min förd bakom ljuset. Plötsligt har min läkare gått i pension. Ja, det är ju inget som normalt händer så plötsligt, men får man inte veta att det ska ske blir det plötsligt. Hans mejladress slutade fungera en dag när vi hade behov av kontakt. Samma jag hade jag fått brev med provsvar från honom i brevlådan. Jag menar inte att läkaren ska anpassa sin pension efter mig, men nog kunde han sagt att han skulle försvinna?

Idag har jag tagit nya prover (det var hon som kunde berätta att han gått i pension). Har ingen aning om någon och i så fall vem som tagit över efter min läkare. Om någon tänker ge mig provsvaren och fortsätta utredningen om det skulle finnas behov för det. Och sjukersättningen. Äntligen hade jag fått en läkare som hade tid att hjälpa mig med ett intyg inför ansökan. Vi hade hunnit prata om vad som behövdes, och han väntade på att vi skulle skicka kompletterande material. Men inte ett ljud om att vi bara hade till ett visst datum på oss. Att han skulle sluta.

Kommer nästa läkare acceptera hembesök som ett alternativ? Kommer nästa läkare överhuvudtaget tro att jag är sjuk? Eller börja ifrågasätta allt? Kommer nästa läkare ha tid att fortsätta med en sjukersättningsansökan? Eller kommer allt som äntligen börjat väntas åt rätt håll kapsejsa nu? Får panik av bara tanken på att börja på ny kula med en person även om allt ovanstående skulle fungera. För det jag har investerat är nu försvunnet. Den tid vi har fått läkaren att lägga ner för att förstå min situation är till stor del förgäves. Jag vet ju inte ens om läkaren lämnat över mig till någon annan. Det känns så respektlöst.

För hur svårt är det att säga: ”Jag kommer gå i pension snart.”?

Jag känner mig förbisedd. Eller oviktig är nog ett bättre ord. Som att det inte spelar någon roll att jag vet vem min läkare är. Som att mina behov av kontinuitet och förutsägbarhet inte alls spelar någon roll. Som att jag inte ens har rätt att veta vem som hanterar min hälsa och liv. Som att jag är en sak på ett löpande band som vem som helst kan hantera utan förkunskaper. Som att jag inte är en person. Inte är en människa. Att min läkare bara ska ta hand om min kropp, inte bry sig om min person. Och att det därför inte heller spelar någon roll vem hen är. Att tillägnad erfarenhet av en patient därför är betydelselös.

Jag förstår inte.

Men jag vet att min läkares pensionering riskerar att sparka omkull en vård som äntligen hade en tendens att börja fungera.

BIld av MustangJoe från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.