När jag tänker på det jag skrev om i förra inlägget drabbas jag av starka klaustrofobiska känslor. Jag känner mig trängd. Fast i en situation jag inte kan göra något för att ta mig ur. Bakbunden på grund av att jag är sjuk. Mina ord räknas inte som tillförlitliga. Jag är inte pålitlig. Bara otillräcklig. I underläge. Totalt maktlös.

Det här är ju inte ”bara” känslor, och det är väl därför jag får panik. Det är ett faktum. Jag är svårt sjuk men är underläge överallt. Jag kan inte påverka. Andra tar beslut över mitt huvud utan att jag får information i rätt tid. I deras ögon är inte mina erfarenheter av mitt tillstånd tillräckliga utan det krävs hela tiden att någon annan bevisar att det verkligen är som jag säger.

Det blir så tydligt att jag inte ses som en fullvärdig jämlik människa i relationen till försäkringskassan, vården och mitt barns skola.

I en jämlik relation kan inte den ena parten ändra spelreglerna i efterhand. Det är ett givande och tagande på lika villkor. Där förändringar kräver kommunikation och förberedelser från båda parter. I en ojämlik relation där någon har maktövertaget är det däremot möjligt för den som äger makten att ändra reglerna när som helst utan att kommunicera eller förbereda detta på något särskilt sätt.

Grejen här är ju att alltihop gäller MITT LIV – ändå är det andra som har kontrollen. Som styr och ställer. Misstror. Är nonchalanta. Och ignoranta. Krävande. Deras beteende får inga konsekvenser för dom själva. Men enorma konsekvenser för mig!

Är du i underläge tvingas du att acceptera att leva ditt liv i oförutsägbarhet. Utan rättigheter. Som en ickemänniska.

BIld av ejaugsburg från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.