I natt drömde jag en mardröm.

Jag drömde om en ny rensning. Ett nytt holocaust. Fast det här var på hemmaplan. I Sverige. Det handlade om ME sjuka som behövde sjukhusvård. Vi upptog plats som andra behövde och kunde därför skrivas ut. För vi blev ju aldrig friska. Och egentligen var vi ju inte heller sjuka på riktigt. Motsägelsefullt men samtidigt precis samma resonemang som i det verkliga vakna livet.

Plötsligt fick jag veta att platsen jag låg på inte var någon plats. Att jag skulle bort. Väktaren som skulle se till att jag pallrade mig iväg började sonika köra bort min säng när jag inte gick därifrån frivilligt. Men jag kunde ju inte gå. När jag försökte filma det som hände tog han min mobil. Jag visste vad som höll på att hända för jag hade läst om andra som hade råkat ut för detta innan mig. ME-vänner hade skrivit om hur de blev bortsorterade och portade från sjukhusen.

Fast jag visste visst inte allt.

Jag flyttades utan tanke på smitta. Utan hänsyn till risk för ännu svårare sjukdom. Genom korridorer och salar med mycket folk. I andra patienters bajs och kräk. Sängens hjul gnisslade och det slamrade när metallen dunkade in i karmar och hörn. Lysrören stack i ögonen. Så mycket ljud. Tillslut fick jag veta av en före detta kollega vad som var på gång. Att det pågick en sortering. Att det för en fjärdedel av de sjuka – de allra svårast sjuka som inte kunde åka hem, de hemmabundna och sängliggande – bara återstod en sak. Ett hål i golvet. Och där en säker död.

Jag började gråta. Djupt och hulkande. Högt och klagande. I panik och svår sorg. Hela sjukhuset hörde. Människor stirrade. Men jag brydde mig inte. Jag hade ju fått veta att mina dagar var räknade. Att jag var oönskad. Att bara hålet återstod. Att jag skulle dö. Jag skulle kastas i ett hål i golvet som på ett utedass. Som avskräde. Avfall. Alla hörde men ingen agerade. De tittade bara på. Men förstod inte vad de såg.

Jag grät för att jag älskade livet som var mitt så mycket trots att jag var oönskad. Trots de plågsamma symtomen. Trots mina begränsningar. Trots att jag visste att mitt liv inte var värt något i omvärldens ögon. För att det är väldigt stor skillnad på att leva begränsat och inte leva alls. På att leva eller att faktiskt vara död.

Där vaknade jag. Ledsen, rädd och nästan panikslagen.

Jag var tvungen att väcka mig själv ordentligt för att ha en chans att somna om. Men tyvärr går det inte väcka sig från verkligheten och drömmen sitter fastnaglad i mina tankar och känslor idag – eller kanske den bara är en konsekvens de senaste åren och våren som gått. Av att leva i ett samhälle som så tydligt graderar människors värde efter hur mycket de bidrar och presterar. Och vara den som inte inte kan prestera något alls. Av det upprepade vårdvåldet och försäkringskassans övergrepp.

Ett samhälle som nedvärderar sjuka och gamla. Som rycker på axlarna åt att människor som tillhör riskgrupperna för covid-19 dör. Som säger att ”de får väl isolera sig själva så vi andra kan leva” utan att förstå att vi också behöver stöd och hjälp från andra människor i samhället. Utan att förstå att vi också har ett liv. Utan att faktiskt ge oss riktiga redskap att skydda oss själva trots att vi vet att vi kanske är för sjuka för att få akutvård och att vi inte skulle prioriteras för att få intensivvård.

Och ett samhälle som faktiskt sorterar bort ME-sjuka. Där vård och myndigheter många gånger nedvärderar och ignorerar oss på grund av våra symtom och diagnoser. Bygger sitt bemötande på fördomar och felaktiga föreställningar. Där vi sjuka sätts i ett underläge som vi själva inte kan ta oss ur. Helt utelämnade till så kallade ”proffs” som inte inser att de skadar. Som tar en vädjan om skydd som negativitet och orimliga krav. Som ställer oss inför alternativ som är farliga för oss.

Troligen skulle sådana människor ifrågasätta min mentala hälsa efter att ha läst den här texten. Bedöma mig som paranoid och fabulerande. Medan andra som lever ett liv som liknar mitt troligen skulle nicka igenkännande och känna samma skräck i magen. Skräcken över att tvingas söka vård. Skräcken över att ens liv ska dömas ut som värdelöst. Skräcken över att bli bortsorterad. Att bli behandlad som skräp.

Att tvingas leva hela sitt liv i beroende av människor som verkar tycka att världen vore bättre utan sådana som oss.

Fler inlägg i denna serie:

BIld av KoalaParkLaundromat från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.