Hjärntrötta tankar om Försäkringskafkan…

Häromdagen la jag märke till att Försäkringskassan skryter om att sjukpenningtalet gått ner jämfört med i fjol – trots pandemi och frikostigare regler för sjukpenning. (Kom ihåg att sjukpenningtalet säger ingenting om befolkningens hälsa i stort, utan handlar endast om beviljad sjukpenning och rehabiliteringspenning.)

”Det genomsnittliga antalet sjukskrivningsdagar med ersättning från Försäkringskassan per försäkrad och år ligger på 9,4 dagar i maj 2020. Sjukpenningtalet har i stort sett legat stilla sedan augusti 2018 men trenden bröts i april 2019. Sjukpenningtalet minskade sedan och låg i mars 2020 på 9,3 dagar vilket är fyra procent lägre än ett år tidigare. Det har sedan blivit fler som är sjuka i landet. Anledningen är framför allt coronakrisen och att kraven för att få sjukpenning har sänkts i samband med denna. Sjukpenningtalet är dock fortfarande lägre än för ett år sedan, 2,1 procent lägre jämfört med maj 2019.” (Försäkringskassan om aktuellt sjukpenningtal, 2020-07-01)

Samtidigt rapporterade Sveriges radio att avslagen på sjukpenning vid dag 180 under pandemimånaderna har ökat med 70% jämfört med samma tid förra året, trots en överenskommelse om ett undantag på grund av inställd vård:

”2 800 personer har fått avslag på ansökan om förlängd sjukpenning under mars, april och maj i år fick. Det är en ökning med 70 procent jämfört med samma period förra året.” (Sveriges Radio, 2020-07-01)

Och tidningen Arbetet konstaterar att kostnaderna för socialförsäkringen fortsätter minska:

”Kostnaden för socialförsäkringen är fortsatt rekordlåg i relation till BNP, det visar en ny rapport från Försäkringskassan. Och det är hos sjuka och funktionsnedsatta som det sparats mest.” (Tidningen Arbetet, 2020-06-30)

Enligt Försäkringskassan själva är detta de lägsta utgifterna under de senaste 40 åren.

”År 2019 motsvarade utgifterna för socialförsäkringen 4,5 procent av BNP och nivån är den lägsta under de senaste 40 åren.” (Försäkringskassan, Socialförsäkringen i siffror, 2020-06)

Jag hade tänkt att skriva om ovanstående artiklar under gårdagen men min hjärna var så överhettad att det inte gick. Därför trodde också att jag läste fel när jag såg att undantaget som regeringen aviserade redan i april – det som skulle göra att personer som på grund av pandemin inte kunde få vård i rätt tid i förhållande till sjukförsäkringens tidsgränser inte skulle nekas sjukpenning – inte beslutades formellt om förrän igår.

Sjukförsäkringsminister Shekarabi kommenterar beslutet så här:

”Det är helt orimligt att människor förlorar sin sjukpenning för att en operation eller rehabilitering blir uppskjuten eller inställd på grund av corona. Enskilda medborgare ska inte ta den kostnaden, säger socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S).” (SVT Nyheter, 2020-07-02)

(I artikeln framkommer att beslutet från igår ska gälla retroaktivt från april när regeringen och Försäkringskassan gjorde sin överenskommelse.)

Men att nekas sjukpenning på grund av att utredning, behandling eller rehab inte getts i ”rätt tid” enligt sjukförsäkringens snäva tidsramar är ju inget nytt!? Många i min närhet har förlorat sin sjukpenning på grund av samma orsak redan innan pandemin. Är inte det lika orimligt? För att förtydliga: Att ge undantag nu under pandemin är helt rätt, men samtidigt känns det som våra makthavare låtsas att vården fungerade exemplariskt innan SARS-CoV-2 kom hit. Att den var utan köer eller brist på personal. Och att Försäkringskassan aldrig gav avslag på sjukpenning av anledningar som inte har ett dugg med arbetsförmåga att göra – utan med vårdens kapacitets- och samordningsbrister. De gör det så utomordentligt enkelt för sig genom att förneka tidigare problem. Men vad händer sedan när undantaget tar slut? Ska vi då återgå till samma dysfunktionella system igen och låtsas som att allt fungerar?

Jag vet att mina tankar spretar av hjärntrötthet nu men är det inte väldigt märkligt att avslagen vid dag 180 har ökat med 70% under perioden överenskommelsen om undantag har funnits? Att människor kastats ut ur sjukförsäkringen med huvudet före på grund av att utredning, behandling eller rehab inte kunnat getts i rätt tid på grund av pandemistörningar – trots att det funnits en överenskommelse mellan regeringen och Försäkringskassan om motsatsen? Har Försäkringskassan sonika väntat med att införa undantaget tills regeringen tagit det formella beslutet? Eller gör de så extremt snäva tolkningar av det som skulle lätta på reglerna? Vad kommer hända nu med de människor som fått avslag på felaktiga grunder? Kommer någon att granska dessa ärenden för att se om Försäkringskassan verkligen ger undantag eller kommer det vara upp till personen själv att driva ärendet genom omprövning och till domstol om det behövs (som vanligt)? Kommer Försäkringskassan köra med sitt vanliga: ”Det är bara att överklaga!”?

I så fall kommer det tyvärr finnas många som inte kommer få ta del av undantaget – för att det kräver kapacitet de inte har.

---

BIld av kubiwka från Pixabay