En del av mig – och en del av min coping…

Jag har alltid varit en skapande person. Såväl innan sjukdomsdebut som efter. Sjukdomen begränsar dock skapandet, allrahelst eftersom kreativitet har en tendens att skapa flow. Att bli uppslukad av det jag gör, oavsett vad jag gör, ökar risken för att jag inte lyssnar på kroppen i den grad jag behöver. Och i förlängningen gör det mig överbelastad och försämrad. Att göra saker som är roliga och lustfyllda innebär absurt nog faktiskt en högre risk för överansträngning och sämre mående för mig.

Just eftersom jag blir så uppslukad av det.

Skapandet har alltid haft ett värde i sig själv för mig. Det har varit ett sätt att vara och leva – och det har alltid funnits ett sug hos mig att vara kreativ. Men sedan jag blev sjuk har något tillkommit. Jag har upptäckt att skapandet fungerar alldeles utmärkt som distraktion. Egentligen både för svåra symtom och jobbiga tankar. Men att använda kreativiteten för att sluta tänka på smärtan, illamåendet eller pulsen som pumpar är direkt olämpligt – eftersom all aktivitet gör att mina symtom ökar ännu mer, även den distraherande. För att symtomen ska minska (eller åtminstone inte öka) krävs vila och inaktivitet. Inte distraktion.

Däremot är skapandet extremt effektivt när det gäller att distrahera från tankar. I alla fall är det så för mig. Inte för att det är dåligt att tänka på saker som är svåra eller jobbiga utan för att det kan vara svårt att pausa malandet utan att ersätta dem med något annat. Om jag behöver kan jag tränga undan jobbiga tankar genom att fylla utrymmet med något kreativt. Det är mitt sätt att vårda mitt psyke. Att må bra i själen. Att få luft och utrymme att andas (psykiskt) i en annars mycket krävande situation.

I mitt fall är det ofta tankar på Försäkringskassan och vården som mal på i huvudet. Och trots att det tankearbetet är viktigt för att kunna bearbeta och gå vidare så är det enormt energikrävande och mycket svårt att stänga av. Särskilt om det så ofta handlar om att jag faktiskt är fast och maktlös i situationen. För att orka ta hand om skiten behöver jag få distans till den. Och utan paus ingen distans. Att tänka på eller göra något kreativt är också ett sätt att kunna stänga ute omvärlden och minska på input utifrån.

Då försöker jag hitta något som gör mig tillräckligt uppslukad för att glömma men som tar något mindre energi och samtidigt lämnar efter sig en bra känsla. Fylla på med sådant som lyfter mig för att försöka tränga undan sånt som annars sänker mig. Problemet är att hitta former för skapandet som inte ökar risken för överbelastning. Det går inte längre göra som förut.

Under åren har jag varit enormt frustrerad över svårigheterna att vara kreativ utan att försämras. Att inte kunna få utlopp för min kreativitet som jag är van vid är nog något av det mest frustrerande jag varit med om. Frågan om hur jag ska kunna krympa belastningen så den blir minimal men ändå kunna få ut något av aktiviteten har jag periodvis kämpat med varje dag. Kan jag genomföra detta utan att bli sämre? Kan jag skapa utan flow?

Jag fått lägga ner det mesta jag gjorde tidigare men också hittat nya vägar och prövat helt nytt. Ja, vissa saker kan jag till och med säga att jag har utvecklats i. Den här sommaren har jag gjort ett experiment. Ett kreativt sådant. Och jag tänkte att ni skulle få ta del av det.

Därför vill jag välkomna er till Eremitens ateljé på Instagram. En del av mig och en del av min coping.

---

Klicka här för att komma till Eremitens ateljé på Instagram